- Barn gör mig glad
Igår var vi till Babyland och köpte födelsedagspresenten till marsipangrisen från oss, en bilbarnstol. Han har vuxit så den han hade fick han bara plats i utan overallen på.
Så nu sitter gullungen säkert i så där fem år.
Vi passade på att gå in på IKEA, handlade lite och tog oss en fika. Tänk jag har inte varit på IKEA på säkert ett år, så mycket folk dagen före lön hur hänger det ihop? Är vårt land inte i en ekonomisk kris, inte verkar folk ha dålig med pengar.
När vi satt där på fiket så frågar vår son marsipangrisen ”var är farmor”? Då pekar Tim på mig! Jag blev så glad och stolt över att han vet att just jag är Farmor, fast vi inte träffas lika ofta nu efter att de har flyttat. Nu är jag Farmor, det känns underbart.
I morse var jag och tog blodprover igen, råkade på samma griniga nålstickare som tidigare, hon kan inte vara klok som hon beter sig. Jag håller nu tummarna för att just det provet som hon har svårt att få in som remissvar i datorn har kommit in till Huddinges labb, de testar blodet. Just det här provet kollar en viss mängd av en viktig immundämpande medicin som jag ska ha på en viss nivå. Idag fick jag svar på alla de andra proven och det var bara bra, mitt Hb har sjunkit lite så kanske kroppen börjar sköta om även den delen, men jag ska tappas på blod på fredag. Med lite tur kanske det räcker med en tappning.
Imorse efter provtagningen åkte jag bussen hem … så fullkomligt normalt, sånt som alla gör, för mig var det första gången på säkert ett år. Jag kände mig så lycklig när jag klev på bussen, jag åker buss sjöng det i mitt huvud hela resan. Tänk att jag orkar åka buss, röra mig runt i tillvaron, vara som alla andra, så stort. Att jag sen hemma bara åt lite och sen sov som en stock i flera timmar det kan vi väl hoppa över … Watson var hos hundvakterna idag så jag kunde verkligen göra som jag ville.
Livsglimtar 
Tänk att en busstur kan betyda så mycket.
Jag förstår dig.
Men du, kan du inte klaga på grinkärringen?
Så där får man inte vara ju….
Marsinpangrisen börjar bli stor nu. Tänk så fort tiden går…
Nu fick jag lust på ett IKEA besök. Men det får vänta. Har för långt. Måste till Karlstad eller Oslo.
Nu får du ha de gott. Här blir det långfillingar idag. 17 minus….
Kramen Synnöve.
Så härlig, tänk att både vara farmor och att åka buss.
Må väl på dej
=)
Eva.
Ja, visst är det livet härligt, varje dag finns det något om än väldigt litet vissa dagar att glädja sig över.
Kram
Tänk så mycket vi friska tar för givet!
Låter som en GUDOMLIG bussresa.. tummen upp!! :)))
Tänk va, nästan larvigt att bli så till sig för en bussresa.
Puss på dig min goa kis och det är Stockholmska närmare bestämt södersnack för ordet kille.
Nä, inte är det larvigt att bli till sig för en bussresa.
Det helt till synes var-dag-liga som man inte kunnat göra under en tid, förvandlas plötsligt till något magiskt och förunderligt stort. Är inte det bara så fint, att liksom upptäcka vardagslivet på nytt, se med nya ögon på det självklara.
Under min dialystid kissade jag inte på ett år…något min kropp ju sysslat med i massor av år…så vi gick på våra dagliga toa-besök utan att prestera ett smack. När jag så fick min njure och återfick förmåga att kissa, guuuu vad jag drack och drack .. bara för lyckan över att höra det sköna skvalpet igen. Det var en lycka som varade ett bra tag och vid varje stor årskontroll, då vi skulle samla en dygnsmängd urin, då kom jag mallig med fyra liter!!!!
Kramisar
Jag skrattar här och njuter av din upplevelse, jag kissade hela tiden det gör ofta vi med cystnjurar som tur är. Nu har jag dammsugit pust, skurat av diskbänk och kakel allt blänker och så torkade jag köksgolvet och har bara lite pynt kvar i köket att dona med när hjärtat slår lite lugnare och flåset lagt sig. Det är sjukt jobbigt att städa för min kropp, jag som faktiskt har tyckt om att få rejäla städryck men nu får man ta en bit i taget och vila mellan varje moment.
Kram