Broddar på tanten

Igår kväll när jag gick där med Watson så var mina broddar så högljudda att jag helt kom av mig, att de kan låta så mycket. Går inte att smyga med broddar inte … hur skämmigt det än är. På ett träd hängde en istapp som säkert var en halv meter bara rakt ner från en gren, har aldrig sett en tapp hänga så där förut. Nej, det var inte min dag igår, sov tre timmar under eftermiddagen och hankade mig fram med mina promenader med Watson. Men sen efter sista luftningen så gick orken ur mig totalt, Watson låg på husses säng (han är ju borta) och slickade på det där såret som vi har bandagerat tills det såg ok ut.

Nu blödde det igen och jag fick honom inte att sluta slicka, han låg på överkastet och jag skulle aldrig få för mig att sticka in min hand när han håller på med ett sår, för då blir han ursinnig. Jag tog tag i överkastet och liksom ryckte i det så att han kastades upp några centimeter, men inte sjutton brydde sig han om det han bara fortsatte slicka. När jag stod där och misslyckades om och om igen, la min energi på ett intet så pös jag ihop i en gråtande hög. Äsch, det är för hopplöst att må som jag gör nu och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med mig själv.

Jag orkar inte ta hand om hunden det bara är så det är och jag vill inte bli lämnad med allt ansvar för honom. Jag kan som idag koka mat till honom och jag gick upp och ut i morse för att han måste få kissa, men sen är det som om jag oroar mig hela tiden över hur jag ska palla med att klä på mig ytterkläderna fyra gånger denna dag och gå runt där ute. Som tur var kom vårt kära hundvaktande par hem och ringde och undrade om jag ville ha hjälp med Watson. Det är ett sånt tillfälle som får mig att nästan stortjuta rakt ut av ren lättnad. Så där är han nu och får långa promenader och jag får i bästa fall hjälp av dottern till sista promenaden ikväll.

Jag har huvudvärk som kommer och går allt från molande till hysterisk värk, jag är yr och jag är svag, ser suddigt från och till, har ingen som helst ordning på mitt minne, tappar helt orken och mår så konstigt mest hela tiden. Jag ”hoppas” (låter inte klokt men är bättre än biverkningar) att det är fibromyalgin som ger mig dessa symptom, men jag vet inte säkert och det är det som är en sån belastning. Jag mår psykiskt dåligt har ringt min kurator och fått en tid framöver, nu måste jag prata med någon som hänger med i svängarna och ser både röda och blå trådar i min ordmassa. Jag har tappat bort mig själv som jag ser det.

Egentligen skulle jag inte skriva så tråkigt som det hela blir när jag bara deppar och gnäller. Kanske är det fler som deppar när ljuset kommer till skillnad mot dem som deppar när mörkret tar dem? Ljuset som vi alla längtar så efter får mig att bli deppig samtidigt som jag kan njuta av solljuset, motsägelsefullt. Det är så obarmhärtigt det här tidiga vårljuset, skär in i mina ögon och letar sig fram i varje inre vrå av mig som plötsligt blir som upplyst av en strålkastare. Det är mer än jag pallar med efter organoperationen och allt som den långa sjukdomsperioden har fört med sig.

9 reaktioner på ”Broddar på tanten

  1. Angeli skriver:

    Kramar om du….

    Jag kom på att det är ju vår nu oxå!! :-/
    Som om inte allt annat räcker för dej…

    Bra att du fått tid till kuratorn, jag har ju så svårt för röda och blåa trådar vet vi ju.. De svarta och vita klarar jag men de med nyanser är svårt. 🙂

    Tänker mye på dej och du vet var jag finns!
    Och du gumman, du får eleminera all stress runt dej igen tror jag.
    Så gott det går förstås och bara göra det som absolut är måsten.

    Mjukiskramen ju.. Och ett litet 🙂

  2. Bettan skriver:

    Det är helt OK att gnälla, annars står man ju inte ut. Förstår att du har det jobbigt med fibron, jag har en fd. arbetskompis som hade har det, så jag känner till den lite grann. Man tycker ju att det ska räcka med en sjukdom om man nu måste ha någon. Hoppas du får bra samtal och att du snart känner dig piggare.
    Kramis

  3. synne skriver:

    Hej Maggan.
    Så jag hoppades att du skulle må bättre. Men det kommer. Du behöver kanske ha den här depp perioden för att se ljuset som faktiskt finns i tunneln.
    Få ur dig allt nu, det är lika bra. Vi finns ju här så du kan bolla med oss.
    Glöm inte det.

    Försök bara ta det lugnt nu, låt de goda vänner hjälpa dig med Watson. Det kommer fixa sig Maggan.
    Tänker på dig och sänder dig varma goa styrkekramar.
    Synnöve.

  4. Sabina skriver:

    Hej,
    Synd att att vi inte bor närmre då hade ju Watson kunnat gå med på våra promenader, du får skicka ner honom i ett paket 😉 Skönt att du har vänner som kan rycka in när det behövs!

    Härliga bilder på Tim, han ser ut att vara ett riktigt charmtroll!

    Kramar
    Sabina

  5. PaljettenQ skriver:

    Men, vännen, vad synd att du hann bli trött innan hjälpen kom. Det är jobbigt just med den där oron att inte orka hela dagen och bara se ett berg av en massa måsten. Men nu är det en ny dag, hoppas den ger tid för vila och paus från smärta och oro. *energibombar med en virtuell kram*

  6. Smörbollen skriver:

    Hej vännen, känner igen mig så i det du skriver. Hade själv ett husdjur, en sköldpadda, sedan 20 år tillbaka som jag för ganska precis ett år sedan var tvungen att lämna bort för gott för att jag helt enkelt inte orkade. Det gick ju någorlunda när maken var hemma, men han jobbar ju heltid och det blev för mycket då. Och speciellt om han åkte iväg över en helg, då är det ju svårt att bara orka ta hand om mig själv. Minns att jag också fann mig själv i en hög gråtande när jag inte orkade med henne (sköldpaddan) och ändå var tvungen på något sätt.

    Nej, vi verkar båda bara vilja dra täcket över oss just nu. Hoppas du får må bättre snart!
    Varma Kramar!

  7. Znogge skriver:

    Vi behöver alla från och till gnälla av oss. När det blir mycket, orken tryter eller det helt enkelt känns deppigt av någon anledning. Kan mycket väl ha med vårens ankomst att göra…

    Hoppas det ordnar sig med Watsons så.

  8. anne skriver:

    Ibland kommer jobbigheter ifatt en långt efter de hänt, det är som när man orkar bättre som de landar på en. Kanske är det så för dig? Och det lär ju vara att många fler blir trötta och slitna när ljuset återvänder än under vintermörkret, så kanske är det en kombination.

    Det är ju verkligen bra att du ändå orkat se till att du fått en tid hos kuratorn.

    Kram på dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s