Att sätta ord på svårigheterna

Man kan ju tro att det har hänt något otroligt festligt i mitt liv så är det inte alls, men efter att man har skrattat så där att kroppen nästan vill lägga sig på golvet då är man avslappnad och det är så jag känner mig just nu.

Drömde en dröm i helgen som så tydligt pekade på den inre stress jag befann mig i att jag bara måste ta ansvar för det hela. Måndag morgon och jag är inte så pigg precis som vanligt vid den tiden, det är då Watson sätter in stöten och jag kan inte med säkerhet känna om det bara är tikarna som drar eller om han behöver göra nr 2. Så det bli ett race i duschen, på med kläderna och ut.

Gick bra åt ett håll men på vägen hem fick jag sitta i busskuren och sola för att få lite ork tillbaka i benen. Watson vägrade att gå han ville bara nosa i tikarnas kiss och drägla och jag kände mig desperat. Tog kopplet och virade det runt min mage för att på så vis orka dra honom hem. I porten finns en pall där jag flåsande satte mig och grät, är så slut att det inte finns på kartan. Det här ser ju så fånigt ut för er som är friska och starka, men herregud vad gör jag med mig själv?

Jag hade ringt min sjukgymnasts bandspelare före vi gick ut, han ringde upp och jag sa de förlösande orden, jag orkar inte det här. Min hjärna vill en massa men kroppen orkar inte, jag har hela tiden fibromyalgi så det räcker och blir över. Han är väl insatt i fibromyalgi tack och lov så vi bestämde att jag hör av mig om tre veckor. Kan inte sätta ord på den lättnad jag känner, sorg samtidigt över att behöva ge upp men ändå lite glad över att jag tog hand om mig och sa som det var. Det här är för mig ett nederlag … men jag ska komma igen. Ringde idag och beställde ett promenadband som tråkigt nog inte kommer förren om fyra veckor. Jag har en plan …

Nu ska jag sätta mig på balkongen en stund och hoppas att jag inte får migrän flimmer av solen. Jag är så trött på alla konstigheter som händer med min kropp mest hela tiden.

8 thoughts on “Att sätta ord på svårigheterna

  1. Therese skriver:

    Hej!

    Vad trist att du måste ha det så jobbigt 😦
    Ville ge dig ett litet tips, du kanske kan köpa ett promenadbälte att fästa kopplet i så du får händerna fria när du är ute och går. Det hade jag då jag var nytransplanterad och inte riktigt orkade hålla emot en koppeldragande schäfer. Hoppas du mår bättre snart 🙂

  2. livsglimtar skriver:

    Hej på dig och tack för kommentaren. Jag har ett sånt där bälte men tog inte det då jag inte skulle gå så långt, det var ju dumt av mig. Ska verkligen sätta på mig bältet hädanefter.
    Fick du också en njure?
    Kram 🙂

  3. Therese skriver:

    Japp, jag är njure, -95 och -05. När nästa gång blir återstår att se, men jag hoppas det dröjer ett tag till.

  4. Kidneybönan skriver:

    Det är bra att du lyssnar på kroppen och tar det lugnt. Det räcker så bra med promenader när kroppen inte är så stark. Hoppas att du blir piggare allteftersom!

  5. synne skriver:

    Hallå där vännen.
    Inget att skämmas för alls.
    Du mår inte bra så är det bara.
    Du är stark trots allt som inser det och säger ifrån.
    Du gör ett viktigt val nu.
    Ta livet med ro. Sitt i solen och bara lapa sol och bli frisk.

    Du har bara ett liv Maggan. Ta vara på det.
    Go bedring min vän.
    Tänker på dig.
    Synnöve.

  6. PaljettenQ skriver:

    Tummen upp! Du gör något konstruktivt av din eländiga situation. Jag blir så imponerad av din förmåga att se lösningar och att ta tag i saker som är skitjobbiga. Jag tror bestämt det tändes en stjärna av din energi!
    På med keps och solbrillor, njut av solens värme så fort du får chansen.
    Kram till dig

  7. anne skriver:

    Det löser sig, på det ena eller andra sättet! Vad ska du väl göra när du inte orkar, det är ju bara så då.

    Bra att din sjukgymnast är bra.

  8. livsglimtar skriver:

    PaljettenQ .. Det blir ju inte bättre än man gör sig eller något sånt. Du skriver så fint och jag tackar dig för det, du har ju själv lite att kämpa med som jag såg. Alla får vi våra prövningar vare sig det gäller cykelmaraton eller det motstånd jag har satts att pröva.
    Kram på dig

    Anne … Det löser sig sa han som sket i vasken, vad gör man? Så gott man kan av det som serveras i livet, så här ser min ”räkmacka” ut just nu, men det kommer med tiden att bli en supermacka med brieost och salami seglande in som en u-båt.
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s