Besvikelsens fula tryne

Fast jag blev mest arg innan jag insåg att jag var besviken. Åker med maken in till stan för att köpa garn, det var  mycket bilar på Odengatan, gatuarbete har stängt av den delen vi skulle stanna i, så maken sa att han skulle köra runt och parkera gatan ner. Jag svarar honom att jag går gatan ner sen för att hitta honom och stänger bildörren.

Handlar mitt garn på några minuter och slinker in till fiket vägg i vägg och köper en kaffe och macka till mig själv för jag hann inte äta lunch hemma. Sen börjar jag gå ner för Odengatan … går förbi en kvinna som står på knä och tigger, blir förbannad över tiggare, borde jag bli något annat?

Stunden före jag gick förbi henne rökte hon och pratade med normal röst med en man också av utländsk börd. Har man råd att röka behöver man inte tigga tänker jag när jag möter hennes blick, jag ser trotsigt in i hennes ögon och hör då hur hon liksom gnäller fram en ramsa som låter som en bön. Kontrasten mellan hennes normala röst och det där gnället var för stor att ta till sig, sånt gör mig förbannad …

Som straff för min ogina hållning 😉  fick jag gå tamesjutton nästan hela Odengatan ner utan att hitta varken maken eller bilen. Jag kände hur min energi den där lilla bara rann iväg, tankar på att jag inte har mobilen med mig dök upp när jag hasar mig upp för Odengatan igen. Stannar där jag blev avsläppt och står där och funderar över om jag ens har bussremsan med mig. Ju mer jag väntar desto argare blir jag och funderar över gubbskrället som aldrig verkar höra vad jag säger.

Vi skulle åka vidare för att titta på solpaneler till husbil som det var visning på i Väsby, jag står där och känner hur all ork för dagen flyr sin kos och det ångar ilska om mig. Jag står där som om jag vore fastgjuten, så kommer han och har mage och undra över varför jag inte kommer? Han står ju lite längre ner på en tvärgata. Men hur f*n skulle jag veta att han har svängt av den väg han bad mig gå ner efter för att hitta honom. Gud så arg jag var och som vanligt så har ju han varit så tydlig att allt är mitt fel. Fast jag säger att det sista jag sa innan jag stängde dörren var ”att jag skulle gå gatan ner” för att hitta honom så är det jag som inte har fattat eller hört eller vad som helst bara allt som vanligt är mitt fel.

Så här skulle minsann inte åkas och titta på några jäkla solceller, för mig var det bara att be att bli hemkörd. När vi står i hissen så säger han förlåt, men jag kan liksom inte ännu … jag har inte fattat att det är besviken jag känner mig, tar ett tag för mig att landa.

Så ungefär så där ser besvikelsen nuna ut för mig just denna dag.

Nu har jag ätit den i onödan köpta mackan med brieost och salami, kunde lika gärna gjort en själv hemma, hade blivit betydligt billigare. Inte smakar det gott heller när man guppar i dyningarna efter besvikelsen. Men nu är jag precis som vanligt igen bara utan energi och får nog lägga mig och vila en stund, fast det skriver jag bara för att Angeli behöver höra det 🙂  kommer säkert att tänja lite mer på mig själv idag.

Igår var det en betydligt bättre dag rent av kanon … förmiddagen gick vi vår tur Watson och jag, träffade andra hundägare och pratade läppen av oss i backen. Sen ringde dottern och pratade lite så där som hon gör ibland när hon promenerar till eller från sin lunch.

Jag ringde till vännen jag skulle ge kattvantarna till och hon kikade upp en snabbis och hämtade lyckligt vantarna. I samma veva som hon gick så kom dottern som tagit en dags semester med blommor, en tjusig stor orkide från släkt nere i Skåne till mig och så fick jag tulpaner från dottern och en Lisa Larsson figur med två barn som hon hade köpt på Tradera till mig.

Så härlig dag …

7 thoughts on “Besvikelsens fula tryne

  1. majapiraja skriver:

    Män är från Mars…eller hur det nu var? Ibland upplever jag också kommunikationsbrister med män, vi är väl från olika planeter. Om din dag idag var blä, så har du säkert en toppdag imorgon tror jag!
    Var till Stockholm nu i veckan, såg inga fejktiggare. Hade väl tur..

    kram

  2. imse skriver:

    Tappa bort sin man, känner jag mycket väl igen. Det har hänt åtskilliga gånger. Nu för tiden har jag alltid mobilen med, men ligger den i väskan, hör jag inte alltid när den ringer. Då får man höra det sen.

    Det är nog en hel del brister i kommunikationen mellan man och kvinna. Åtminstone jag kan ta saker för självklara och det kan då vara svårt att fatta att det inte är självklart för mannen.

    Men du, vilken härlig påskfest, så mycket god mat!

    Kram

  3. Smörbollen skriver:

    Känner igen mig. Här rök vi också ihop igår och insåg att det inte var en bra dag att diskutera något på. Maken har slutat snusa och jag är dålig, kan bara gå åt ett håll då. Vi kom överens om att vi återupptar diskussionerna på måndag! 🙂

    Hoppas denna dag blir bättre för dig! Kram på dä!

  4. Angeli skriver:

    🙂
    Blev det nån vila??

    Ja du dessa karlar…..
    Hur många gånger har man sagt: Men jag sa ju det!
    Och hur många gånger skylls det på vårt urusla minne?

    Vilken härlig fredag du fick iallafall!
    Kan tänka mej att C blev glad för vantarna!
    Och vilka presenter du fick!

    Hoppas dagen blir bättre än gårdagen!

    Hörs snart! 🙂

    Kramkram

  5. livsglimtar skriver:

    Det verkra vara ett ganska vanligt problem … vi är inte så ofta osams och blir det något så är det oftast just det där med ”vad som är sagt”, enligt honom är jag tydligen både döv och stum, nä han säger inte det rakt ut men det han säger betyder ju det.
    Angeli … näää så klart jag inte sov en stund 😀 hankade mig fram till sena natten ändå.
    Kram på er alla

  6. synne skriver:

    Så väl jag känner igen det där. ” men jag sa ju det” Hör du inte vad jag säger osv…
    Man kan undra om man skullle behöva ta en kurs i kommunikation med varandra.
    Märkligt är det iallafall.

    Glad att du känner dig bättre nu och lite piggare.

    Kan tro det var kul att väninnan kom en snabbsväng och hämtade sina vantar.
    Njut av dina blommor nu och ha en skön måndag.
    Här blir det en sväng till stan på eftermiddagen.

    Kramen Synnöve.

  7. anne skriver:

    Så bra du beskriver besvikelse och den ilska som ofta hör till. ”Det sa jag ju”-argumenten har för länge sedan spelat ut sin roll här, nu är det kast på mobilen som gäller vid situationer som den du beskriver. Jag blir förbannad när saker och ting inte görs när jag är borta, jag har väldigt små krav, men när inte ens de är gjorda, då blir jag förbannad. När jag sedan kommunicerar det, det är en annan sak…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s