Luftar övermogen skuta

Idag åkte jag till vårt centrum för första gången helt själv på jag vet inte när. Bussen … ger mig så mycket av våren trot eller ej men där lite från ovan ser man in i alla trädgårdar. Har sett så mycket vackra vårblommor att jag inte tror att det är sant … blev tårögd av ren lycka.

Sen släntrar jag runt i vårt centrum och sa till mig själv ”tat lugnt” stressa inte nu utan gå i långsamt tempo och gör det du känner för. Så apoteket fick besök och Lindex, köpte ett par byxor med så stort storleksnummer att jag nästan inte vågar titta på dem, allt det där är jag och ner ska jag i dessa brallor. Ser mig själv speglas i skyltfönstren när jag går förbi och jag blir lika häpen varje gång … va, är de så fet jag har blivit. Ni vet när man har som en skuta framför sig att bära på, fan ta cortisonet ser ju gravid ut inte bara framtill utan runt om. Sen köpte jag både ungdomsböcker om kärlek och en film som heter ”I taket lyser stjärnorna” en ungdomsfilm som ska vara bra. En grabb i vänskapskretsen fyller 13 år nu i april och det är dags för lite kärlek i hans bokslukar liv nu när han kliver in i tonåringens revir.

Fiket gled jag in på så klart, hade glömt att äta lunch och tog en macka med stekt inlagd strömming. Fick genast två märkliga men härliga damer vid bordet intill, efter fem sekunder hade den ena pratat in sig medans den andra hämtade deras fika. De kom från Kungsholmen och där bodde jag som liten hos min mormor när hon levde, så det blev ett fasligt pratande på oss.  En av damerna tyckte sig absolut känna igen mig men nää, det är en omöjlighet tro mig, jag har inte varit i Krillan (Kristineberg) på mängder av år.

Men som sagt de var verkligen speciella damer, den ena såg ut som en tjock häxa med en stor vårta på kinden och inte mycket tänder kvar. Men hon var härlig att prata med, den andra damen såg mer ”normal” ut men där var det nog några proppar som hade gått i skallen. Utanför fiket stod hennes hund fastkedjad och det var hunden det hela började med. Häxan utan hund tyckte ju att det var ett förfärligt tramsande med hunden då de måste sitta så de såg den hela tiden vilket jag som hundägare har stor förståelse för. Men de här två damerna umgås nog väldigt mycket med varandra och retade sig på varandra så där som ihopväxta kan göra.

Jag som tänkte mig att sitta där för mig själv och bara vila med blicken runt på mina fikande medmänniskor fick mer prat än jag orkade med och jag orkar mycket prat, så jag sa tack för mig och att jag måste gå till bussen. Att sitta där i busskuren i solskenet var en höjdare. På bussen brukar jag alltid sätta mig vid dörren mitt på, så att man har som en plexiglasskiva framför sig. Det är liksom ”min plats” och det känns nästan som om andra gör fel när de sätter sig där så att jag inte får plats 😉

Bakom mig sitter en kvinna som jag ser i speglingen i plexiglasrutan, hon har som mig ett flyende ansikte. Hakan är dubbel och kinderna vill liksom sträcka sig lite väl mycket ner över halsen, vilket inte hjälper upp utseendet nämnvärt. Jag kan inte låta bli att titta på henne och följa livets rynkor och dragningskraftens arbete, hon är så vacker där hon sitter lite försjunken i sina tankar omedveten om min blick. Ja, så där ser vi kvinnor ut när vi gränslar mittdelen mellan 50 och 60 år. Jag tänker på henne som den flicka hon en gång var och tänker också på alla ungdomar på bussen som nyss slutat skolan för dagen. De ser inte oss, vi 50+ som sitter där i våra tankar och aldrig tror de att de själva kommer sitta som oss en dag.

Det är väl märkligt att vi aldrig inser att livet gör samma med oss alla med åren när vi är mitt i uppväxten. För mig är den en tröst ibland när jag möter ungdom som ser ner på åldrandet, det är då jag ler i mjugg och tänker; vänta du din lilla skitunge så möts vi nog en dag när du är 50+ och lite övermogen både här och där av barnafödande och det livet har hängt på dig.

Ungefär så där har jag haft det idag … finemang med andra ord. Nu är jag trött i kroppen och vill hälsa Angeli att det vi pratade om på förmiddagen var förlösande mer än du tror. Tankar behöver luftas ibland, höra sin egen röst säga vissa ord.

4 thoughts on “Luftar övermogen skuta

  1. synne skriver:

    Vilken dag du haft. Förstår det kan bli för mycket öronverk av allt prat.
    Men kan tänka mig att det ändå var en skön dag.

    Här sitter jag och tänker på våra vänner vi hade besök av i söndags.
    Ska göra ett inlägg om deras yngste kille.
    Får se när det blir klart.

    Ha en skön afton nu.
    Kramen Synnöve.

  2. Vb skriver:

    Jag har också suttit i en busskur idag, plitade ner några rader om ett underbart möte där i kuren.

    Och du snygging, lägg ner tjockissnacket.Du ser inte vad vi andra ser.

    Puss

  3. anne skriver:

    Nog åldras vi alla, som tur är går det inte över en natt så man hinner ju vänja sig allt eftersom, och allt eftersom man vänjer sig så blir just det åldertecknet en….mindre bagatell..:)

  4. Smörbollen skriver:

    Låter som en härlig och händelserik dag! Möten och tankar av alla de slag som du beskriver så fint. Du har verkligen välsignats med skrivandets gåva. Hoppas du har fått vila ut dig och vaknar piggelin idag! Kram på dig! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s