Se jag flyger, tror jag

Ser ni hur fint jag flyger ….

Det här att tro sig kunna göra det omöjliga är bra för det mesta, det händer ofta att jag känner mig som flygaren på bilden. Jag vill så mycket och sen kommer verkligheten ikapp mig.

Vissa av oss måste slå skallen i väggen flera gånger för att förstå att det är det vi gör. Det är ju aldrig någon ide att tala om för andra hur de ska hantera tillvaron, utan man får snällt se på när personen skallar sig själv upprepade gånger. Ingen ide att ens säga ”vad var det jag sa”. Man blir liksom inte klokare av andras smällar utan måste prompt genomföra sina egna idiotiska felsteg.

Men nu har jag äntligen börjat känna igen mig själv och det är inte fy skam. Det hela smög sig på mig i torsdags den 15 april, ett välmående som jag försiktigt smakade på och mest förstulet sneglade på. Kan det vara så, har jag tänkt nu i flera dagar, vågar inte riktigt flyga, men säger högt flera gånger om dagen; Yes, Yes och känner efter ännu en gång  …

Ni vet när man ligger där och är redigt förkyld med frossa, feber och snoren rinnande i evighet med papper instoppat i snoken för att få någon ro att sova. Man bättrar sig långsamt och precis när man börjar tänka att nu håller jag på att bli frisk, det är då man plötsligt blir sämre 😦  igen. Man funderar på om det är dags att ringa farbror doktorn och be honom kolla vad som håller på att bli något värre än en förkylning. Sen vaknar man en dag senare och bara är frisk. Jag har funderar en hel del i mitt liv över den där nedgången som alltid föregås av en bättring. Varför är det på detta viset? Till och med folk som håller på att dö får en tillfällig bättring där de beter sig som om de är friska för att sen lägga sig ner och bara dö knall fall.

Man får inte smaka på nedgång och uppgång bara vid sjukdom utan kan finna sig själv stå framför ett enormt hinder precis när man trodde att man hade rott ett stort uppdrag i mål. Plötsligt från ingenstans har man en mur framför sig som verkar oöverstiglig att ta sig över. Det hör liksom till har jag lärt mig att det blir så där och då gäller det att ta ett djupt andetag och klättra av bara fan eller gräva sig under muren. När du nästan ger upp är du framme och målet ligger där som en skimrande hägring.

Det jag försöker berätta men inte riktigt vet om jag ska våga tro på fullt ut är att jag har haft den där försämringen rent fysiskt i över en månad för att i torsdags plötsligt känna att jag var på väg mot något nytt och efterlängtat sedan flera år. Herregud det är så här det känns att må bra nästan hela tiden!

Jisses håller jag på att bli frisk???? Hur i hela fridens namn ska jag nu hantera det om det nu är sant? Ett är säkert jag måste genast ta av mig pilotmössan för annars tar jag livet av mig med allt jag vill göra.

Så håll min hand för jag känner mig lite rädd, inte för att bli frisk men att det hela bara är en tillfällig hägring.

11 thoughts on “Se jag flyger, tror jag

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s