Om stort mingel på en parkeringsplats

Strålande tider ha ha, har lärt mig av Annnne hur man tar foto på sig själv utan att visa alla dubbelhakorna. Så här ser jag ut idag efter att jag har träffat alla mina gamla polare från stället jag växte upp på. Tror vi var mellan 50 – 60 personer som trängdes på en parkeringsplats. För mig blev det lagom att träffas där på parkeringsplatsen, när vi alla skulle gå ner på ängen med de 100-åriga ekarna och utsikt mot Edsviken då kom regnet. Jag kände mig rätt trött efter att ha minglat och kramats i 1½ timme så jag sa till maken att vi åker hem och fikar.

Tänk att min stora ungdomskärlek också kom dit, det var som vanligt mysigt att snegla lite extra på honom, det är som om gammal kärlek alltid finns där. Sen fick jag en hälsning från ett ex som jag var ihop med väldigt många år, han som jag trodde att jag skulle få barn och leva hela mitt liv tillsammans med. Blev så glad över hälsningen för visst är det väl så att de man har haft en relation med för alltid finns eller har sin plats i hjärtat. Nu har inte jag haft några upprörande avslut med mina ex, kanske det är skillnad för de som skiljs under tråkiga former och aldrig kan komma ner till en ”normal” relation igen. Jag har fotat och kan nu njuta av att kika på dem alla …. alla vi som växte upp i Sätra Danderyd på 60-talet.

Här ser ni mitt köksbord och utsikten i husbilen, precis där ute satt Göktytan och fascinerade mig.

Här fotade jag Watson med regnrocken på, om ni tittar noga så ser ni lite av stängslet som vi sätter upp så han inte ska smita ut. Det var lite för lerigt för att vara mysigt utanför husbilen den helgen. Nästa tur ska vi ta med en stor matta som vi rullar ut utanför ingången.

Ikväll ska maken på 50 års kalas hos en arbetskompis, klart jag är medbjuden men jag orkar inte så jag stannar hemma. Jag är så glad över att jag orkade ta mig till Sätra så att jag fick träffa alla de jag växte upp med. När vi tog av från stora vägen ner i vårt område som mest är lägenheter så blev jag så oväntat rörd. Det var väldigt länge sedan jag var tillbaka dit, allt som har hänt mig sedan dess gör mig mer lättrörd än förr. Alla dessa människors ansikten en del så välkända, andra mindre kända. När man är tonåring är åldersskillnad väldigt markant. De äldre som föddes 47-48 var ju inga som vi yngre födda runt 52-54 umgicks med. De var ju stora grabbarna med bilar och motorcyklar som fanns där, inte hade jag något med dem att göra.

Snacka om pinsamt en kille kommer ångande mot mig och frågar om jag, Maggan inte känner igen honom? Det stod fullständigt still i skallen och inte ett namn dök upp, något kände jag igen men nä, vem sjutton var han? Då sa han att vi bodde i portarna bredvid varandra och att han och jag hade pussats ordentligt, herregud det blir bara värre och värre tänkte jag som försökte hålla god min. Sen sa han att vi inte använde tungan och det gladde mig väldeliga för jag skulle inte vilja pussa honom varken med eller utan tunga och utan tunga betyder att vi inte var så gamla. Det värsta var när han sa sitt namn och jag ännu inte vet vem sjutton han är. Pinsamt var namnet och skrattretande, bara att hålla god min i elakt spel.

Nu ringde min äldsta vän och skvallrade om mötet … det är så roligt att träffa sin bästis mitt i alla möten, hon och hennes nya man som jag aldrig har mött. De bor i Småland så det blir inte mycket träffande av tråkigt nog, men det ska vi nog ändra på med husbilens hjälp. Vilket år som helst …