Första övernattningen

Gårdagen blev bara för mastig, vi var till Huddinge för sista gången, jag blir nu remitterad till Danderyd, de får ta hand om kommande provtagningar. Det var med en konstig känsla jag lämnade Huddinge … på samma gång som jag kände mig lycklig över att det här första året snart har gått till sitt slut, så är det vemodigt att avsluta något. (Sista gången på Huddinge blir det bara om inget tillstöter, då är det Huddinge som har ansvaret för mig).

Samtidigt som jag känner en lättnad över att slippa känna den numera välkända ångesten som själva synen av Huddinge ger mig varje gång vi har kommit dit. Fast jag fick livet åter där och har blivit fantastiskt omhändertagen hela vägen så var det också där jag trodde att jag skulle dö. Aldrig i mitt liv har jag varit så sjuk och känt mig så övergiven blandat med de där obehagliga psykiska upplevelserna jag fick av medicineringen. Det fanns stunder när jag hur lätt som helst hade lämnat in för gott utan minsta problem. Livet, själva levande livet har aldrig någonsin känts så overkligt och oviktigt för mig.

Efter Huddinge åkte vi direkt till IKEA och strosade runt i det svala varuhuset, det var inte mycket folk vilket jag var glad över. En lättare lunch och sen hem för att vara barnvakt till marsipangrisen till det var dags att gå ner till dotterns födelsedag med grillmiddag. Jag älskar verkligen min lilla marsipangris och han verkar må bra av att vara med oss, vi är ju hela tiden bara med honom och det måste vara underbart för alla barn att två vuxna bara ser dem hela tiden. Det är väl sånt farmor/mormor, farfar/morfar är till för?

Imorgon ska han sova över här för första gången, det ska bli spännande vi har många planer för hur söndagen ska förlöpa. Här ska grävas i sand och sen när vi kommer in ska han få sitta i badkaret och leka,   han har bara dusch hemma hos sig så ett bad i ett badkar ligger nog högt på hans tycka om lista. Idag ska vi laga en god mild gryta med lagom stora bitar av allt som han får till lunch imorgon.

Igår var ju marsipangrisen och sonen också med på dotterns kalas, så vi skrattade åt den lille glada token när han åt de där pyttesmå korvarna som dottern köpt speciellt till honom. Han är glad och sällskaplig den lille, rolig helt enkelt och fick oss alla att skratta gott.

När maken och jag stolpade hem … ja, jag stolpade hem med värkande kropp av all rörelse jag fått under dagen då var jag så trött rent fysiskt, men så härligt det är med både kalas, släkt, barn och barnbarn. Det är gudagott att ha familj omkring sig.

5 thoughts on “Första övernattningen

  1. Angeli skriver:

    GRATTIS!! 🙂

    Förstår dina känslor och sen känner man sej litee övergiven när de släpper iväg en sådär.. MEN!
    Du är så okej nu så de vanliga dödliga kan ta hand om dej nu! Härligt Maggan!

    Och helt otroligt mysigt är det att läsa om ALLT du orkar med nu! Tänk bara för några månader sen så satt du och grät av utmattning då du skulle ut med Watte.

    Jo jag vet, fibrokroppen finns där men den totala utmattningen är inte som då.

    ÅH ska ni ha en liten marsipangris sovande hos er! 🙂
    Så avundsjuk jag blir! Tänk en morgonsnusig liten pilt och gosa med… Vad mysigt!

    Kramar från urskogen och ett 🙂

  2. anne skriver:

    Så härligt att få rå om en liten knalle bara ni! Och så fina ni är som lagar mat så att han ska bli glad! Inte så att jag vill bli mormor/farmor inom de närmaste…10 åren (våra ungar ska bli färdigvuxna själva först) så tycker jag att småbarn är ljuvliga!

    Hur har du det med din fibro? Påverkar den ditt dagliga liv mycket eller är det olika från period till period? Min bästaste vän E klarar sig så mycket bättre nu än för bara två år sedan, å andra sidan har hennes liv landat på andra plan också.

    Sv. Kolhydratträsket säger du? Jag har ju läst boken ”Hjärnkoll på vikten” och tänker hela tiden på snabba kolhydrater som hjärnknark. Jag hoppas att jag kan fortsätta hålla styrsel på motion och mat när arbetsvardagen tar över…

    Fibron har varit och är förjävlig sedan jag fick en ny njure, kroppen orkar inte med stora ingrepp något vidare när man har fibron. Sen får man ledvärk av medicinerna jag får för att slippa en avstötning av njuren och det har inte gjort det hela bättre. Jag har haft ett långt skov sedan i våras men det går ju lite upp och ned, oftast följer en dålig dag efter en dag när jag har levt som en vanlig mänska.

    Mitt mål är att komma igång igen med träning för jag tyckte förr att jag mådde bättre när jag tränade. Men det blir lite i perioder för är jag för risig i fibron så går inget att göra. När det gäller kolhydrater så började jag köra Atkins för väldigt många år sedan och insåg att det funkade fantastiskt bra men min dåvarande njurläkare sa att jag inte fick äta för mycket protein vilket njursjuka ofta får minska på för att underlätta njurfunktionen. Så jag sa då att jag var tillbaka i kolhydratsträsket.

    Har varit så karaktärslös sedan jag fick börja att äta cortisonet som ger hungerkänsla och gör att jag har svällt upp och även gott upp i vikt. Ren fakta är 20 kilo sedan jag opererades augusti -09 tror inte det är klokt och känner mig rätt förvirrad med hur sjutton jag ska få ordning på det hela. Har aldrig vägt så här mycket och mår inte alls bra av det …
    Men nu kommer svalka och hundpromenader när maken börjar jobba på måndag så det får väl förhoppningsvis bli någon slags start på både konditionen och viktnedgång.

  3. Znogge skriver:

    Mormor och morfar har en plikt att skämma bort en smula tycker jag 😉 Hoppas det går bra när den lille marsipangrisen ska sova över hos er!

    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s