Platt fall och lite annat misslyckande

Igår när Watson och jag var på hemväg så kom det gudbevars en stor grå hund som Watson fick spader på bara han såg den … inte ett dugg gjorde den grå mer än att finnas till på andra sidan gatan. Han är stark Watson och jag höll emot allt vad jag kunde och fyade så där hysteriskt som hundägare med vett att skämmas gör vid liknande tillfällen.

Nog blev han tyst till slut och vi gick vidare åt vårt håll, men då var jag fysiskt slut och  fick väl ett blodtrycksfall eller vad det nu var för plötsligt låg jag där på asfalten. Som om inte det räckte så stannade både bil och buss i sin oro över mitt fall, jag viftade avvärjande att det var ok så fort jag bara kom upp i sittande ställning. Tänk så jäkla pinsamt det är att falla så där mitt på gatan. Välgrusad i ena handflatan och så ont i vänster arm och sida … men inget brutet.

Var på fibromassagen på eftermiddagen, det var sååå skönt men armen är helt knäpp, går inte att dra upp högt och värker lite för mycket för att vara skönt, men det är nog bara ligament eller sträckning eller något sånt som man får vänta i evighet på att det ska gå över.

Här ser det ut som om patienten blir strykt till en platt pannkaka. Men det blev inte jag ...

Idag vaknar jag med samma värk i armskrället, ringde till yogan och sa att jag inte kan komma … där ska man sitta i två längre pass med armarna över skallen och jag har inte orkat göra det ens utan att armen fått sig en smäll. Nu har det gått troll i yogan, först var läraren sjuk, sen var jag sjuk. Nu har jag gått en gång och idag har jag en knäpp arm. Nä, jag ska ringa och höra om jag kan få börja om efter nyår i stället. Nästa gång då har jag gynekologen inbokad på yoga tiden, inte visste jag när jag bokade gyn att jag skulle gå på yoga på torsdagarna.

Stickcafét som jag var så himla glad över blev på sätt och vis en besvikelse. Kom dit flåsande med paraplyet uppfällt i hällregn … där satt tre tanter varav en var där för att sticka de andra hade haft gymnastik och bara trillat in en stund. Det är kommunen som anordnar det, damen som ska hålla i det hela dök aldrig upp utan en annan kvinna kom bara för att sätta på kaffe och ta fram bullar till oss á 15 kronor.

Vi pratade och visst var det trevligt men inte riktigt som jag hade tänkt mig så jag får nog sikta in mig på det stickcafé i stan som jag tidigare har tänkt mig. Men som jag mår nu så får jag nog ge fan i det mesta verkar det som …

Nu har jag ca en vecka kvar av penicillinet … tänkte äta tabletter med mjölkbaciller för att hjälpa min numera säkert helt bakteriefria mage. In på hälsokosten och köper det hon rekommenderade … kommer hem och ser att jag har fått tabletter som är så gamla att de går ut i december. Sånt blir jag sur på, äter så mycket medicin att jag vill ha prima vara om jag nu ska komplettera med hälsokost. Det var bara att ta sig dit igen … jo, jag fick byta som tur var.

Jag erkänner att livet är motigt just nu … igår ringde sonen och ville ha barnvakt hela fredagen då dagis stänger för planeringsdag. Har hört om de där fasonerna de har för sig på dagis, tycker det är helt fel att de stänger en hel dag för att planera … de kan väl göra som alla andra som jobbar ha sånt en sen eftermiddag eller kväll. Eller gå omlott som privata företag gör för kunden är ju alltid viktigast eller hur? Men inte kommunalt/landsting/statligt där går aldrig kunden före, jäkligt konstigt. Tänk så mycket pengar som går bort för att föräldrar måste stanna hemma för att göra dagis arbete? Varför tänker aldrig staten på sånt som läcker som ett såll?

Jo, jag sa att jag skulle vara barnvakt i bara farten av ren lycka, men sen fick jag sån ågren för jag orkar inte en helt dag. Att ringa på kvällen och be om ursäkt var inte så roligt … Sånt här får mig att gråta för jag vill så sjukt gärna finnas för marsipangrisen och även min son men jag klarar inte av det. Tror att ungarna har svårt att förstå hur illa jag mår, de har ännu aldrig varit sjuka på det där viset (tack o lov) som gör att man kommer till nya insikter med de begränsningar en kropp kan få. De är inte ensamma om det, det är något de delar med hela regeringen, de som aldrig har varit riktigt sjuka.

6 thoughts on “Platt fall och lite annat misslyckande

  1. Ann-Charlotte Olofsson skriver:

    Tur du inte slog dig mer när du stöp i asfalten.
    Hoppas att det rättar tills sig snart och att motigheterna är slut snart.
    Kram , Lotti

  2. Bettan skriver:

    Oj vad du råkat illa ut men tur att du inte bröt både armar och ben. Det är illa nog att ramla och slå sig man (nu talar jag för mig själv) är ju som ett kassaskåp. Jag vet inte om jag skulle ta mig upp ens. Nu får det vara slut med elände tycker jag. Ta nu och pigga på dig.
    Kram

  3. livsglimtar skriver:

    Hur jäkla dum som helst känner man sig ..
    Undrar varför vi alla har sånt motstånd mot att bli sedda i en sån situation? Om jag ser någon annan falla så ser jag inget löjeväckande i det utan blir mest rädd att personen gör sig illa.

  4. Frogprincess skriver:

    Vad var det för stickcafe???
    Det låter hur konstigt som helst att den som ska hålla i det inte dyker upp…
    Synd att du inte kunde vara barnvakt den här gången, men det kommer fler tillfällen. Eller hur.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s