Är livet opålitligt?

 Såg den här bilden hos en bloggare och kände mig precis så där … längtar ut ur mitt sketna skal.

Igår blev jag dålig, inte kul att må illa och ha en massa konstiga symptom. Svårt är det med medicineringen som alltid måste tas vid samma tid, när man bara kräks. Nu löste det sig tack vare att jag tar min sista dos så sent på kvällen. Om dosen kommer upp före en timma har gått, får man ta en ny och hur lätt det kan vara vet alla som har haft maginfluensa eller liknande.

Idag har jag haft ont i halsen, men så mycket mer verkar det inte bli. Har sovit och tagit det väldigt lugnt. Kroppen har värkt och varit som ett utsketet äpple.

I fredags åkte jag med maken och handlade barnkläder till marsipangrisen, det är verkligen roligt att handla kläder till honom. Det tråkiga var att jag inte fick ha honom över lördags natten denna helg bara för att min kropp fick spunk.

Det var länge sedan jag mådde riktigt bra … det har både med ökad medicinering att göra och fibromyalgin. Det är som om jag aldrig tillåts leva fullt ut mer än i väldigt korta stunder. Ja, jag blir stundtals väldigt nere av all tid som bara går och går utan att jag verkar hitta balansen i mig själv.

Kroppen är liksom inte min längre, jag får bara hänga med på alla konstiga turer som fibrom och/eller medicineringen ger mig. Ena stunden skenar pulsen vilket ger mig ångest och får mig garanterat att tappa farten. Sen värker det än här än där precis när som helst. Svårt att andas, flåsar så fort jag rör mig ute och har ibland uppåt 100 i puls bara av att sitta i soffan och glo på tv. Undrar hur hög pulsen är när jag nästan inte tar mig upp för Ica Backen här hemma? Inte så lätt att motionera när pulsen går för snabbt. Samtidigt har jag för lågt blodtryck vilket är sååå fint för njuren, men hur jag själv mår har tydligen ingen betydelse.

Jag har stunder när jag tror att jag nästan är frisk igen och de stunderna går jag längre med Watson, pysslar mer här hemma och njuter av min tillfälliga frihet. För tillfälligt är det, det ska gudarna veta …

Jag träffar vänner då och då och har jag tur så får jag en normalmående stund, men oftare än jag vill låtsas om får jag spela spelet ”att jag mår bra”. Det kostar på men ger samtidigt lite input till mitt sketna psyke som suktar så efter det där normala livet. Jag undrar ofta hur jag hade mått om mitt psyke hade varit mindre starkt när det gäller att pressa  mig själv med allt jag vill göra, bara vill göra. Ja, jag avundas nästan de där som har så lätt att bara ge upp så fort något sitter på tvären. Minsta motståndets lag har jag svårt för  … vet inte varför jag har så svårt att egentligen ta hand om mig själv. Var själva drivkraften kommer ifrån och handlar om?

Jag var otroligt dålig under njursviktens sista halvår men inte bangade jag ofta för att passa marsipangrisen ändå, nej, jag grävde djupast tänkbara i min kropp för att orka det där sista omöjliga om och om igen. Bara för att få njuta och känna den ökade kraften i mitt psyke, vad gjorde det att jag spydde när han hade åkt hem, hela jag hade trots allt en starkare känsla av liv i mig efterråt.

Om jag väljer att ta minsta motståndets väg hur mycket väljer jag inte bort då? Nej, livet är för kort för att väljas bort om det bara finns en liten uns av kraft att slänga in för att kunna öppna upp och ta till sig livet. Andra väljer en annan väg för sig och sin kropp och det är helt ok för mig bara de inser att jag, just jag vill gå min väg även om de tycker att jag borde ta det lugnare eller rent av bara stanna hemma och ligga i soffan. De har inte min drivkraft, just min drivkraft det är bara så och ganska dumt att inte låta mig välja min väg.

Allt för många gånger har jag fått höra att jag är så irriterande, förbannat, envist,  positiv till att hitta lösningar … men tänk att det skaver så hos folk. Varför känns det så provocerande att i ett låst läge höra någon som positivt vill se det ljusa, se en lösning?

Att vilja hitta lösningar i låsningar är något som är en väldigt stark drivkraft hos mig vilket inte betyder att jag ser lösningar för mig själv alla gånger, men gud så jag kan strida för andras lösningar. Visa på inte bara hinta utan drämma till med hela handen om så behövs. Man brinner för olika saker och jag brinner i alla ändar för att hjälpa de som står mig nära och för den delen alla som kan visa behov av en lösning. Hopplös mänska jag är … men vad gör man med allt som man bara är utan att veta varför? Vi drivs ju alla av olika saker och med tiden lär man sig se sig själv och det som sätter fyr på fnösket.

Vill du ha en lösning på ett problem och stärkas upp inför förändring ring då för sjutton till mig så ska du få se på ny vinklar 😉

Det har varit lite för mycket tunga saker i min nära omgivning som nu har börjat lösa upp sig, det har varit så jobbigt allt för länge. Nu för tiden har jag inget pansar som skyddar mig utan jag har väldigt nära till botten i mig själv. Jag är trasig i nerverna och blir faktiskt sjuk rent fysiskt när det blir för mycket vilket nog bara maken ser och vet om hur pass dåligt rustad jag är nu för tiden av livets omruskningar. Jag kan nog låta stark och allt det där men glöm det, på en stadighetsskala av 10 så ligger jag nog på 2 så fort golvet skakar det minsta. Det är bara att inse att sjukdom skapade den här kvinnan jag är idag vare sig  jag vill eller ej.

Jag har inte haft varken ro eller lust att skriva på länge .. det märks i mina texter att jag inte är riktigt hemma nu för tiden. Med darrande nerver tappar jag minnet och fokus, har fullt upp med att bara göra det där allra vanligaste för att få ihop min dag. Inte trodde jag att jag skulle bli så svag av allt det här jag har gått igenom? Men visst är jag samtidigt stark som få, motsägelsefullt men likväl så sant. Vad gör man med sig själv för att hitta sig själv igen, jag bara undrar?

Och slutligen livet … måste det vara så förbannat opålitligt? Varför kan man inte få leva på i en lugn takt där alla nära och kära mår bra och lever sina lugna fina liv? Varför måste det alltid ligga så förbannat mycket vägbulor på just min väg? Ju mer jag önskar lugn och ro, en fungerande medicinering och kropp, en hund som hela tiden är frisk, ungar som det går som det ska för och allt det där andra som vi små människor önskar oss av tillvaron, desto svårare verkar det vara att slippa bulorna och eländet som ständigt tränger sig på och skit samma i hur jag mår av det hela.

Jag är så trött på att klättra över oöverstigliga berg, hasa runt på iskanor som sluttar, snubbla och snava runt i tillvaron mest på tji och ändå mitt i allt finns alla ni som berör mig mest varje dag med er välvilja mot mig. Så underbart att ni alltid har funnits där om jag så har åkt väldigt långt hemmifrån så har nya själar dykt upp och funnits där för mig. Så mycket vänlighet, kärlek och hjälp jag har fått hela det här livet. Jag undrar om ni vet hur ofta jag tänker på er alla med tacksamhet?

 Livet är ju en gåva som får mig att ofta dra efter andan i sin vackerhet sin smeksamma vind av välvilja. Mitt i all sitt gnöl kan man inte annat än att tacksamt be för ännu en dag.

9 thoughts on “Är livet opålitligt?

  1. Smörbollen skriver:

    Kära vännen, som jag känner igen mig i det du skriver. Vi är så lika du och jag och just nu befinner jag mig i samma ställe som du beskriver, med samma funderingar, samma önskningar. Inte blir det mycket skrivet i min blogg heller, har fullt upp med mig själv och allt runtomkring. Senast i går kväll bröt jag samman, grät medan jag beskrev exakt det du skrivit om här, om hur sjukdom förändrar, om att vara så svag, men ändå så stark, om att alltid vara den som ska finna lösningar, den som inte väljer det minsta motståndet, som du beskrev. Kanske bra egenskaper egentligen, men ibland, i de stunder då man är uppäten av förtvivlan, känns det f-n så korkat att inte bara ge upp. Man gör ju inte det förstås, man torkar tårarna, reser sig upp och fortsätter att vandra.

    Ja, du. Kan inte annat än säga att jag känner med dig och önskar dig både kroppslig och mental vila. Kramar om! 🙂

  2. anne skriver:

    Jag fick en gång slängt till mig:

    -Man ska inte vara så positiv till allt så att man blir dum!

    Kanske inte det, men när motsatsen verkade vara att vara negativ till absolut ALLT, då tror jag nog att det är bättre att var positiv och dum.

    Tufft för dig att din hälsa är så opålitlig, men med en annan attityd hade det säkert varit än värre. Du verkar tuff men samtidigt på det klara med att du behöver vara rädd om dig själv. Det är bra.

    Kram!

  3. livsglimtar skriver:

    Inställningen till det som kommer emot en spelar verkligen roll, jag har gått igenom så många olika faser genom den här sjukdomshistorien att jag verkligen har lärt mig mycket om mig själv och mina reaktioner.
    Men ändå är det svårt ibland att förhålla sig positiv till det som sätter krokben för ens liv. Men ett är säkert, det är det bästa sättet att överleva med en tro och stark tanke på att det ska gå bra. Men tro för guds skull inte att jag går fri från tungt sinne eller negativt tänkande, det hör liksom till för att man ska komma ut på den ”soliga sidan”.
    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s