Inget småspring för min del

Önskar att lite ren sprit kunde hjälpa, men sån tur har inte jag.

Nog har jag blivit tappad men inte har det hjälpt upp varken kropp eller humör speciellt mycket. Jag tror att jag tar en paus ett tag … lika bra att jag skriver det, för varje gång jag har gjort det brukar jag komma igång igen med skrivandet.

Nej, jag mår  inte bra varken till kropp eller själ inte blir det bättre av att Watson började blöda idag igen på den där tassen han har haft problem med två gånger tidigare. Rengöring, kortisonsalva och bandage i helgen och förmodad operation nästa vecka. Jag som darrar invärtes så lätt och ofta ändå … tror att jag har hamnat i vägs ände, vet varken ut eller in längre.

Igår sa de på ett radioprogram att hjärnan är så korkad att om munnen ler så tror hjärnan att man är glad och mår glad. Jag har gått här hemma med ett fastklistrat leende mest hela dagen, men så korkad verkar inte min hjärna vara tråkigt nog. Men vem vet att kasta sig ut från balkongen som jag brukar säga att jag har lust med rätt ofta kanske jag hade gjort idag om jag inte hade lett så förbaskat envist och länge.

Ja, det kan kännas så här ibland att man bara ger upp … släpper taget och åker ruschkana rakt ner i det svarta, tänker att det aldrig blir något friskt med mig mer. Livslust, matlust far all värdens väg … alla möten jag har är bara en välmaskad stund där det gäller att hålla ut tills man åker hem eller gästerna går. Mår illa, svettas, yrslas och tystnar med jämna mellanrum för att klara av att sitta upp och se normal ut, värstingsstund är att bli bjuden på mat.

Så ensam jag kan känna mig där mitt i ångesten över att vara så otroligt nära den totala kollapsen, ingen ser, ingen förstår och jag tiger still. Vill inte att alla möten ska handla om mitt mående, försöker glömma ett tag, pratar på och försöker vara som förr en stund i taget. Jag har hoppats i över ett år att det ska bli bättre men det verkar helt hopplöst är så trött, in i själen trött på att försöka anpassa mig i min väntan på att bli normal igen.

Allt jag ska göra är att överleva de möten jag har framför mig så att jag kan få åka hem och bara lägga mig … men inte var det så här mitt liv skulle bli?

Men jag utmanar mig själv, åker bort på kaffe och annat för att tvinga ångesten att lägga sig. Signalerar till min slutkörda kropp att det här är det som bjuds idag, håll ihop och sköt dig.

Klart att jag ska flyta upp igen men just nu idag orkar jag inte ta mig upp, men imorgon är det en ny dag när jag ska köpa nya stickor i bambu storlek 3 och ev mer 2-trådigt ullgarn. Vilken tur att jag har mina ullgarner och alla mönster i Vantboken, stickandet är min livlina sedan ett bra tag. När inget blir som jag har tänkt är det soffan och vantstickningen som håller mig uppe. Jag minns när jag gick in i väggen väldigt rejält för så där 12 år sedan. Den gången var det petit-point tavlor jag sydde, har massor av väldigt vackra oramade tavlor som trängs i en låda som en rest från den tiden.

När kroppen och hjärnan inte orkar med en massa intryck så passar det mig att sitta där och räkna maskor eller stygn, jag har försökt sy framförallt barnkläder till marsipangrisen, men jag orkar inte riktigt med alla moment. Sen är jag så ringrostigt har inte sytt på väldigt många år, inte kan man tro att jag sydde åt en kemtvätt och för den delen har sytt bröllopsklänningar och annat till andra genom åren, men som sagt det var många år sedan. På den tiden hela jag var intakt. Att ha varit en sån som ”var så duktig” till att bli en som inte är/kan ett skit … det är jävligt tungt, svårtuggat hur jag än vrider och vänder på det hela.

I småspringande steg för att hämta lite tidningar jag vill ge till hundvakterna som står i dörren och väntar, inser jag att småspringet inte är den jag är idag, det var jag förr och så stannar jag mitt i steget. Gick medvetet långsamt i en takt som passar den jag är idag … men fatta hur det känns att hålla på så här. Att födas med ett visst spring i benen och fart i kroppen och sen hela tiden hejda sig och röra sig i en takt som inte är din egen. Jag har så svårt för det … allt som går med automatik är banne mig hopplöst att ändra på.

Fredag igen … ännu en seg vecka som har gått, varje dag är värdefull så jag trivs inte med att känna mig så här avslagen med att dagarna går. Nu ska jag le av bara fan så att vår middag kommer smaka gott, för det tror jag på att ”hur man mår när man lagar mat spelar roll för smaken”. Äta bör man annars dör man, äta gör man ändå dör man.

Så alla goa bloggisar ha en skön helg.

8 thoughts on “Inget småspring för min del

  1. anne skriver:

    Så himla tråkigt att du mår så pestigt. Jag förstår att du håller masken inför andra, jag har de i min närhet som också kör den varianten. Inte vet jag om det är bra eller inte, men jag misstänker att man inte orkar höra sig själv prata om det.

    Jag är inte mycket för flåshurtiga uppmuntringar, den som mår dåligt mår dåligt, men jag hoppas att de små ljusglimtarna som finns ändå drar dig framåt, dag för dag.

    Kramar till dig!

  2. Livsglimtar skriver:

    Gulle dig tack för varma tankar. Visst är det som du skriver att man inte orkar höra sitt eget gnäll till andra och håller mun så gott det går, maken stackarn får nog skavsår i öronen av mitt gnäll.
    Jag är nog så att jag skriver av mig och sen mår jag helt enkelt bättre … och ljusglimtar brukar jag se fast jag kan vara deppig. Sen läser jag runt hos andra muntergökar som dig och får mig goa skratt och en stund som lyfter vilket jag tackar för.
    Kram

  3. pruddelutt skriver:

    Jag har också läst det där om leendet och jag tror faktiskt att det ligger något i det….fast se’n måste man ju få vara sur och ledsen och dysterkvist också. Annars håller det inte i längden!
    Kram på dig!

  4. Livsglimtar skriver:

    Jag gräver mig upp sakta bit för bit var så säker … maken har hjälpt till idag med fönstertvätt och vem blir inte glad av att slippa sånt?
    Har även köpt en god tårta som vi ska bjuda sonen och hans familj på imorgon, fars dag … passar på att gratta både maken och sonen.
    Kram

  5. Smörbollen skriver:

    God morgon kära Du,

    Känner igen mig i det du skriver och det du skrev i kommentaren hos mig. Drömde om dig och mig, något som för mig visade att vi delar på vissa saker som sjukdomar för med sig. Vi befann oss på en busstation. Jag drömmer ofta om bussar och de verkar för mig symbolisera livet, det livet som jag inte får ta del av p g a sjukdom, för jag får sällan åka med. Väntar och väntar gör jag, ibland får jag åka med en kort bit, men sedan måste jag gå av för jag måste passa behandlingstider eller vila eller vad det nu är i varje dröm.

    I denna dröm stod vi, du och jag, och väntade på bussen, länge länge. Plötsligt fick vi veta att bussen skulle gå från en annan hållplats och som vi fick springa för att hinna. De andra människorna sprang om oss, vi hade inte riktigt orken och dessutom fick vi olika hinder på vår väg som de andra inte fick, väggar som vi skulle klättra över osv. Men vi knuffade på varandra och tog oss till slut fram till hållplatsen. Självklart missade vi ju ändå den bussen! Däremot klappade folk händerna åt oss när vi kom fram, som om de tyckte vi hade varit duktiga, vilket förbryllade oss lite. Nästa buss skulle gå från ytterligare en annan hållplats och vi gick dit för att vänta. Bussen kom, men jag vaknade innan vi kunde kliva på den.

    Du verkar ha det motigt nu, men jag tänker i alla fall på dig här i min del av landet. Jag önskar så att du snart får hoppa på den där bussen ska du veta, du är värd en riktigt härlig åktur. 🙂 Stora Kramen!

  6. Synnøve skriver:

    Tycker inte du ska hålla masken faktiskt. Man måste få kunna visa att man inte har det så gott.
    Du har en del att tänka på efter allt du gått igenom. Så kommer problemet med Watte som grädde på moset.
    Inte konstigt du mår rugg!

    Jag vet inte helt vad man ska säga eller göra för att få dig känna dig bättre. Man känner sig lite maktlös som ”vän” ochså. Men jag säger att jag finns här. Det vet du.

    Kanske du skulle ta med dig gubben och Watte på en tur några dagar. Kanske hjälper det. Se nått nytt, få nått annat att tänka på ett tag.
    Ja det var mina tankar det.
    Jag tänker på dig, finns här, men det vet du.
    Sänder en styrkekram over kölen.
    kram Synnöve.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s