Vill prata med famom

Var igår över och träffade Marsipangrisen, det är så mysigt när han sätter sig nära i soffan och som av en händelse lutar sitt rara huvud mot mig då och då. Vi hade med en tårta för att fira Fars Dag …

Han Marsipangrisen hade blivit dålig under natten, vaknade hela tiden och hade feber när vi kom, så ännu en förkylning.

Imorse så ringde telefonen när jag satt och drack te … ”Han har tjatat hela morgonen om att ringa famom” sa sonen. Klart vi pratade … gud så truten går på honom, jag blir himla full i skratt för han säger så mycket utan att säga ett ord rätt. Men man hör riktiga ord här och där, så lite fattar man vad han håller låda om. Han är en glad och pratig unge vilket betyder släkt med mig och det kommer att glädja mig till dödagar, ha ett barnbarn som gillar att prata samtidig som han är glad. Inte behöver han vara glad hela tiden, men det underlättar att ha den läggningen.

Tror jag är på rätt väg med att ta de flesta medicinerna före sängdags, allt för att slippa lågt blodtryck. Jo, det är fortfarande för lågt, men jag tror att jag mår lite bättre överlag.

Idag regnade det rejält när vi gick vår tur, har en granne med hund som pratar hål i skallen på mig när han får syn på oss. Visst är det trevligt att prata med folk när man går där och luftar sina hundar. Men han är en sån som käften går på oavbrutet och han är helt immun mot de där vanliga signalerna vi alla delar med oss av när vi vill avsluta ett samtal och gå.

Jag har testat allt möjligt på honom, även överdrivna signaler men inget går fram. Till honom får man helt enkelt bara börja gå mitt i en mening för det tar aldrig slut och så säger jag redan på väg att jag måste kila vidare. Det är inte ofta man träffar folk som är så där totalt inne i sig själva och där meningarna aldrig tar slut. Ska jag säga som är duktig på att prata .. 🙂 men jag är väl medveten om när folk vill gå, det tror jag de flesta av oss är.

Efter en helg med sällskap av maken så mår jag faktiskt bättre, det var en redig deppardag sist när jag skrev. Men nu hoppas jag att det ska bli en mer normal vecka. Watsons sår har läkt igen med stor omsorg från husse, här har shamponerats med bakteriedödande, smorts med kortison och bandagerats varje dag. Redan på lördagen hade det mesta gått ihop av såret, som en krater var det först och blödde rätt mycket under fredagen. Men nu ser det helt ok ut och veterinären som varit bortrest och hade sin första dag idag har ännu inte hört av sig och det är helt ok för vår del eftersom vi lyckades läka det hela. Nu får vi se hur lång tid det hela håller, fortsätter det så här så måste de operera bort den där hårsäcken som växer fel på honom.

Nu ska jag ut i köket och snacka med lammkorven … något ska vi väl ha till den och det har jag inte klurat ut ännu.