Här ta stafettpinnen

Det är när jag står där vid diskbänken och spiller kladdiga sopor över min fot som jag känner den där hinnan som klarast. När sen upptravade blomkrukor i skåpet under diskbänken leker dominobrickor och landar på mina tår och fågelmaten jag köpt inte hittas för maken har ställt den på ett ”bra ställe”. Där någonstans så brister det i mig, jag är så helvetiskt trött på att leva bakom den här hinnan som gör allt så förbaskat trögflytande.

Tänker att fåglarna ska få mat bakom huset och letar efter fågelmaten och sen extra nyckeln för att komma bakom huset utan att gå runt det hela från början … nyckeln har nog sonen … fågelmaten har jag ännu inte hittat, men lite fanns kvar av den förra säcken.

Så här håller jag på hela tiden, tappar allt du kan tänka dig, på mig, över mig runt mig, ständigt detta drällande, skvättande och rinnande. Ju tröttare min kropp är desto mer hamnar på golvet, jag har aldrig i hela mitt tidigare liv varit fumlig på detta sätt. Hade svårt med folk som var fumliga, ville snabbt in och fixa det som skulle fixas, men nu är det jag som står för fumligheten. Förr blev jag ursinnig när jag fumlade …. men nu när det är min vardag så har jag nog aldrig i hela mitt liv känt sån uppgivenhet, frustration, gråt rakt ut helt hysteriskt.

Hinnan igen … vad gör man när man lever där bakom hinnan? Jag googlade  på utanförskap, utanför, hinna, dimma, ensam osv till jag plötsligt tänkte att det var ju själva den, inte ska jag sitta här och söka på sådana där skitord. Så jag började söka på glädje och inte var det så fullt med bilder på glädje inte om man jämför med depression.

Konstigt det där att man inte rent av vrålar ut sin glädje när man nu är glad? Men depressionen den letar man bilder på och vill skriva om … äh, konstiga vi är eller jag är 😀

Det pågår en inre dialog där jag envist pekar på alla fördelar jag har i detta liv. Jag lever bara en sån sak, tänker ni någonsin på det, att ni lever? Jag har ju allt en mänska behöver för ett  fantastiskt liv, inser det och ändå kan jag känna mig utanför, deppig och håglös, i alla fall när jag är för mig själv. Mest har det väl med mitt fysiska tillkortakommande att göra, jag glädjs med er alla när det går bra för er och ni mår bra men hinnan sitter där mellan er och mig fast ni inte ser den.

I onsdags skulle maken komma hem senare och jag ställde in mig på en mysig kväll med tv och stickning, köpte gott till kaffet och såg fram emot kvällen. Men tv:n visade bara en fryst bild och en skylt bad mig ringa ComHem vilket jag gjorde och blev upplyst om att de hade någon slags service och det framgick inte när de skulle bli klara.

Jaha, hämtade radion och lyssnade lite förstrött på surret … prövade tv:n för hundrade gången men inget nytt där inte. Ringde åter ComHem och nya killen sa att det hela var klart sedan länge …  😯

Åhh sa jag ”kan du inte sätt på mig” ??? Tystnad och sen skrattade vi både väldigt gott. Han sa åt mig att dra ut en sladd vilken man gör för att bli uppkopplad på nytt. Medans jag höll på så kröp jag på golvet och letade efter alla sladdar för att se att inget var utdraget. När jag satt på huk och skulle resa mig upp så bar inte benen mig, jag orkar alltså inte ställa mig upp från hukställning. Som tur var stod motionscykeln där så jag drog mig upp via den helt slut i benen. Hasade vidare och ser en sladd som ligger på golvet utdragen … tvi vale i samma stund som jag satte i den så skrålade tv:n igång. Jag orkade inte säga till den trevliga killen som ”satte på mig” att det var mitt eget fel, att sladden var ut. Jag bara lät honom tro att det han sa till mig att göra gjorde susen. Tekniken och jag har aldrig gift oss och jag kan inte vara mer ointresserad.

Men rädd blev jag när benen inte bar, kom att tänka på S som snart ska få sin svägerskas njure, när hon berättade om en träningsdag med hundarna och andra i skogen. Hon drog sig undan för hon var kissnödig, gjorde det hon skulle, men kom inte upp. Det är en del av njursvikten att man tappar muskelmassa, S grät och fick väl ropa på de andra för att få hjälp upp och hon är ändå väldigt vältränad som har tre stora hundar som hon tränar sök och tävlar med vilket imponerar stort på mig när hon är så sjuk i kroppen.

Att krypa runt och försöka ta sig upp det var allt som behövdes för att fibron skulle dra igång igen så nu har jag inte mått så bra sedan i torsdags, inatt har jag nästan inte sovit ett dugg och det gör fumligheten etter värre. Nu ser jag fram emot fredagskvällen när jag kan lämna över stafettpinnen till maken och lägga mig i soffan och bara vara. Men helgen är fullbokad vare sig jag mår bra eller ej, imorgon ska vi över till min mamma som fyllde år i veckan. Söndag kommer makens nya syster hit med sin make, jag ska göra landgångar och bjuda på till kaffet eller vinet om någon vill ha en skvätt.

Så lev livet utan hinna ni som kan, lev för bövelen och inse att ni kan leva precis som ni själva vill om ingen fysisk eller psykisk åkomma stoppar er. 

Famna livet

7 thoughts on “Här ta stafettpinnen

  1. Helena Palena skriver:

    Va´! Har du bytt tema igen. Fin blogg. Gult som solen. Jag vill också byta men hur gör man med blogrollen. Måste man skriva in alla länkar och namn när man byter. Har inte förstått det där än. Kan du upplysa mig.

    Nä, inte ska man leva bakom en hinna. Visserligen är det den mörkaste tiden och man blir trött. Tänker på prins Daniel när jag tänker på dig. Tycker det är fantastisk att man kan leva med andras organ. Egentligen otroligt. Ja, jag lever. Gnäller inte. Dagarna går. Snart är det sommar igen.

  2. Livsglimtar skriver:

    Om du går in på Panel där väljer du Widgets, leta sedan upp länkar där blogroll ska finnas. Det är lite petigt och ärligt så fattar jag inte heller allt här inne längre … blogroll verkar de ha tagit bort namnet på när man ska leta upp just den, man drar länkar med blogroll som undernamn till höger sidan och släpper den där man vill ha den. Hoppas du fattar och hittar det hela.
    Ja, det ska gudarna veta att du lever, jag läser din blog och ser hur du funderar och reagerar över livet.
    Kram o go helg

  3. Helena Palena skriver:

    Ja, jag vet hur man gör med Panel o s v. Men om jag byter tema först vad händer då? Följer blogrollen med? Om du förstår vad jag menar. Eller måste jag kopiera allt först och spara någonstans.

  4. Livsglimtar skriver:

    Nej allt ligger kvar du måste bara föra upp dem till höger i ditt nya tema. Men vissa tema följer blogrollen bara med av sig själv fråga mig inte varför. För mig har de alltid legat kvar …

  5. Helena Palena skriver:

    Maggis: Länkar hette det. Funkade. Alla namn är kvar. Gud så kul. Vilket bra tema det här är. Man kan ju byta färg och hålla på. Snygg gul färg du har fått fram. Trevlig fredagkväll och hälsa marsipangrisen från mej. Och gubben me!

  6. Synnøve skriver:

    Jag blir så orolig när jag ser vad du skriver.
    Funderar på om det är det här som de säger en del får efter en transplantasion?
    Du måste hjälp att komma ut ur ekorrhjulet med sjukdom och att må dåligt.
    Den där hinnan måste det gå att få hål på så du kan se klart igen.
    Vad säger de lärde när du frågar?

    Om jag bara visste hur jag skulle kunna muntra upp dig lite grann.
    Synd du är så långt bort. Annars har jag kommit och hälsat på dig.

    Skönt i alla fall att du fick tvn att funka till slut. Fast jag blev rädd när du skrev att benen inte bar.
    Så får du inte göra. Skrämmas alltså…

    Nu ska jag grädda lussekatter. Skickar över en påse till dig.
    Tänker på dig vännen.
    Kramen Synnöve.

  7. Livsglimtar skriver:

    Kramar om dig goa mänska … det är ganska vanligt att transplanterade äter psykofarmaka enligt njursyrrorna på Huddinge, så man får lätt svängar i humöret. Att benen inte bär är egentligen ingen nyhet, jag har urusel kondis för att jag aldrig kommer igång med någon vettig träning. Mjölksyra i kroppen hör till fibromyalgin, så det har jag haft tidigare fast kanske inte så mycket som det är i benmusklerna och det hänger ihop med för lite träning. Jag får mjölksyra i armarna när jag fönar håret så det tar en evig tid, får sitta där och vila armarna för att bli färdig med torkandet.
    Men det är skrämmande när man plötsligt inte kommer upp som man har tänkt …
    Du muntrar upp mig med att skriva mest hela tiden önskar att jag själv var lite duktigare på att kommentera inne hos dig.
    KRAM
    Hinnan kommer nog av att jag inte orkar delta fullt ut så som man normalt gör och den biten kan jag inte göra så mycket åt. Jag ska till läkaren i december och kommer då att prata vidare om medicineringen som ska ändras för att funka bättre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s