När hjälmskräcken tar en

Är man dum får kroppen lida det lärde jag mig redan som liten men tydligen fastnade den kunskapen ingenstans.

Ni vet att jag har vevat på den sista tiden och sen tar det stopp … egentligen har det gjort det för många dagar sedan, men jag vill inte hör på det örat förrän kroppen går itu och det har den gjort nu. Denna dag ringde jag till hundvakten som tursamt var hemma, de ville så gärna ta Watson. Jag har en del att pyssla med här hemma, vi flyttar saker från ett rum till ett annat och jag har så mycket lådor som jag måste gå igenom och tid tar det.

Men idag blev det inte så mycket med det hela efter lite lunch så har jag bara sovit, lika bra det för vi ska vara barnvakt till Tim några timmar ikväll när sonen jobbar.

Tarmor är barnvakt

Igår ringde sonen försenad på väg hem och frågade om jag kunde hämta Tim? Jag som hade längtat efter honom hela dagen men sagt till mig själv att jag inte skulle gå ut i parken och hälsa på för jag mådde verkligen inte bra.  😉
Tror ni att jag sa nej till sonen?
Aldrig i livet jag slet på mig kläderna jublande glad för nu skulle jag få träffa min älskling en stund. Vad gör man med en sån som mig? När jag kom fram till sandlådan så stod Tim och såg ut som jag vet inte vad. Jag slog ut armarna och gick mot honom så där jätteglad som bara en Tarmor kan vara, han tittade på mig som något katten hade släpat in. Det visade sig att en pappa som kom för att hämta sin dotter hade åkt någon slags moppe eller var det en minimotorcykel?
På skallen hade han en stor svart hjälm så klart och den blev Tim så rädd för att han bara stod där med sina stora ögon och såg olycklig ut. Vi gick hem han och jag … och väl hemma började vi direkt att öva för att hjälmskräcken skulle gå bort … jag pratade om hjälmar och varför man har dem, skojade, tog fram cykelhjälmen som Tarmor har när hon cyklar. Den var hotfull nog, när sonen kom så la vi den på golvet och långt senare var det helt ok med hjälm både på Watsons skalle och Tims egen.
Klart att de stannade och åt middag vem vill inte äta korvstroganof i gott sällskap? Vilket jag ville, men svetten rann och jag var verkligen ett urskitet äpple som jag gjorde allt för att inte visa. Vill ha dem här fast det inte alltid är så bra, fast det är förbenat bra ändå för mig mest hela tiden. Ursäkta mig och mitt velande är ett ringvrak när det gäller Timpa Limpa … allt går med terpentin sa de förr kanske gäller det ännu?
Syrummet tar form om än ännu väldigt stökigt med alla högar som jag inte vet var jag ska placera. Till min stora lycka hittade jag en låda full med muddtyg, jag som verkligen behövde sånt i olika färger blev så lycklig över alla rester från mitt tidigare kreativa liv. Jag är så ringrostig när det gäller att sy att det är svårt att fatta att jag har sytt så otroligt mycket genom åren.
Nu ska jag steka fläskkotletter, potatisen kokar och gräddsåsen ska vispas ut i stekpannan. Ha det gott alla mina goa bloggisar ….

4 thoughts on “När hjälmskräcken tar en

  1. PaljettenQ skriver:

    Klart du går och möter dem i parken, du är ju envis 🙂 Ååå, jag fick stark längtan till min brorson William. Men snart kommer de på besök och jag får äntligen träffa dem alla. Det blir ju inte speciellt ofta då de bor i Koskullskulle (Gällivare).

  2. turez skriver:

    Känner igen känslan av att göra mer än vad kroppen egentligen är med på. Aldrig känt så förut, men känner så nu när jag är gravid. Jag har tvingat mig själv att bara ta det lugnt nu i några dagar och gud vad jag behövde det.
    Det är inte lätt att stanna upp när det finns så mycket framför en som borde göras, som vill göras osv.

    Allt kommer väl ikapp sedan.
    Kram på dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s