Dagen när allt skulle hända slutade med att jag sov i timmar helt slut. Jag som skulle åka och hälsa på Suatilla, vi skulle äta lunch och fika något jag verkligen sett fram emot. Kunde nästan räkna ut mig redan igår, sov halva dagen, vaknade av att sonen ringde och frågade om jag kunde hämta Tim vilket jag gjorde. Resten av kvällen var jag liksom bak och fram i skallen.
Watson är opererad och har vaknat som han ska hos veterinären, han kommer hem med husse efter fyratiden. Tänk att han fyller 10 år idag, vi får allt vara glada för varje dag vi får med honom, det känns så konstigt att tänka på att han inte kommer att vara så många år till med oss. Jag kommer bli helt förkrossad den dag har går fast jag muttrar på honom när han skäller inomhus och drar mig utomhus. Måtte nu tumören vara en ofarlig sort eller varför inte en fettknöl rent av. Cairnterrier kan bli 15-16 år så vi hoppas han håller sig frisk och blir en pigg väldigt gammal man.
Jag öppnar kylskåpet och tackar nästan med korstecken när jag ser en tjock falukorv ligga där, allt för att förenkla för mig denna dag när matlagning inte är min gren. Inget är min gren dessa dagar och jag mår inte bra när jag inte kan göra sånt jag verkligen vill.
Ute har det regnat rätt mycket och molnen har kommit och gått, solen har visat sig en stund, nu blåser det mest och havet ser stålgrått ut.
Ännu en händelserik dag i mitt liv …. ironi, jag delar mycket med den rara damen ovanför. Känner mig som hundra år och behöver verkligen ha något att hänga på rätt ofta.
Nu ska jag lägga mig och läsa …
Livsglimtar 
Äsch, trist med sådana dagar! Hoppas det vänder snart. Jag hade en sådan dag i går, men i dag är det lite bättre, morgondagen får vi väl se hur den blir. Vad mer kan man göra än sitt bästa när det skiftar från en dag till en annan, en timme till en annan.
Ta hand om dig, Kram!
PS. Kollade lite i dina länkar, hittade Solveigs vantsida som jag var tvungen att kika in på. På bilden tyckte jag att hon liknade en lärare, som också hette Solveig, som jobbade i min gamla mellanstadieskola. Sedan läste jag att hon jobbat som lärare i samhället där jag växte upp. Det var väl himla roligt! Solveig var aldrig min lärare, men på ganska små skolor känner man ju till de flesta ändå. Nu är jag inte säker på att det verkligen är hon, men ibland är världen bra liten! Jaja, ville bara berätta det, blev så glad! Hej svejs!
Men så kul … hon skulle säkert bli glad om du morsade på henne och frågade. Så skutta in till henne och skriv som det är att du hittade henne hos mig och fråga om hon var lärare i din skola.
Ja de här förbaskade dagarna skulle jag klara mig galant utan, är inne i ett skov verkar det som.
Har precis fått hem Watson som piper och oroligt vandrar runt … nyopererade hundar brukar reagera så på all medicinering de har haft under dagen. Runt hans hals en krage som han ska ha tills stygnen tas om 10-12 dagar … inte kul alls.
Kram
Lilla Watson.
Så klart att det är ledsamt om han skulle gå bort även om han inte är som man vill alla gånger. Likadant är det med barn, de gör inte alltid som man vill men ändå kan man inte leva utan dom!
KRAM
Det är ju precis så det är med alla vi har kära man kan bli tokig på dem ibland och önska dem dit pepparn växer men bli av med dem vill man inte ens tänka på.