Att vara till lags

Detta är en skämtbild … men så tycker jag att jag ser ut nu för tiden och jag försöker att inte släppa lös alla tankar som ständigt tränger sig på om hur vi kvinnor ska se ut. Några kilo tappades under magsjukan och jag tänker nyttja att magsäcken krympte lite av bara farten, inte så svårt just nu för jag har  ingen matlust ännu.

När vi gick vår sväng Watson och jag så började en stor bil backa med ett evigt pipande som backvarning, Watson tvärnitade och drog mig hem, ingen blev gladare än jag för kroppen den är banne mig inte klok nu igen, orkar inte ett smack.

Hamnar i dyster sinnesstämning, det är som om jag aldrig kommer igång. Herregud vad ska man göra åt sig själv, för sig själv när allt jag försöker bara blir pannkaka hela tiden. Det är inte så att om jag idag börjar att gå en 20-30 minuters promenad så ska det gå lite lättare imorgon att gå .. nej, då mår kroppen dåligt för att jag gick dagen före och tvingar jag kroppen att gå hamnar jag bara på toa och spyr eller nr2. Nu har jag hållit på i snart två år med att komma igång, det är klart, helt klart att fibromyalgin styr det mesta för vore det ”bara” biverkningar så skulle jag vara dålig varje dag året runt och så är det ju inte.

Sonen ringer och frågar hur jag mår? Hör mig själv svara ”bra” i glad ton … orkar inte höra mig själv gnälla så fort folk undrar hur jag mår. För mig är det så svårt att stå upp för mig själv och säga högt att jag mår skit, orkar inte med mig själv snart. När jag fick min dialysslang inopererad så berättade mig sjuksyster hur jag hade flyttat mig från operationsbritsen över till sängen helt själv, vilket hon aldrig förr sett och hon är inte purung om jag säger så. Jag var sövd och minns inte ett smack av detta.

Den upplysningen har fått mig att gråta och tänka många tankar om det här med att vara till lags. Att inte få vara till besvär, det är sånt man lär sina barn under uppväxten, att det satt så in i ryggmärgen på mig fick mig att bli nedslagen och inse att det kanske finns en annan Maggan där inne som inte fick leva, vara sig själv. Om jag får välja om i mitt liv så vill jag ändå inte välja bort den Maggan jag har varit i mina friska år, den som varit snart att hjälpa andra och orädd för besvär. Men klart att det är bättre att vara sån än de självupptagna typer det finns för många av där ute.

Om jag inte hade slagit knut på mig själv så ofta genom åren för att vara till lags, så skulle jag kanske sluppit fibromyalgin och det hade varit stort för mitt liv i dag.

Nej, jag är inte missnöjd med mitt liv men jag blev sorgsen när jag insåg hur totalt det där att inte ställa till besvär har intagit hela mig. Undrar hur många gånger jag har stått i en kiosk, affär eller restaurang med menyn i hand och inte valde det jag verkligen ville ha för att det helt enkelt kändes för stressigt när kyparen eller sängförsäljaren stod hängande över mig för att höra vilket val jag skulle göra … det fanns alltid andra som väntade på sin tur. Jag har slagit till med oberäkneliga mängder av mat/saker och gud vet allt som jag egentligen inte ville ha. Jag lovar er att de som känner mig tappar nog hakan när det läser och fattar inte ett dugg. För sån är väl inte Maggan?

Jo, sån är hon … ett lättstressat mähä som inte vill vara till besvär, jag har lätt att säga ”det är ju bara jag” och det betyder att jag kan vänta hur länge som helst eller kanske komma tillbaka en annan dag … det kan jag säga och signalera precis i vilken situation som helst. Hos läkaren, det gör inget att telefonen ringer, att det knackar på dörren osv. I sjukhussängen väntande jag på förkortning av dialysslangen, det är helt ok att jag får vänta i tre dagar på sjuksystern som ska komma in från avdelningen tvärs över korridoren. Ursäkta va? Är kocken sen … det gör inget jag väntar. Föda barn; jag sköter mig själv och kämpar tyst vidare tills ungen är nästan ute och de får akut slita upp alla förpackningar av steriliserade intrument. Jag skulle kunna fylla sida upp och ner med alla dessa stunder där jag förenklar för andra med att stå bak och vänta. Tänk att det känns helt normalt för mig att göra så här, fast ärligt så tänker jag en massa som jag inte säger, för då skulle jag vara till besvär för tusan.

Jag ska nog lägga mig i soffan och lyssna på ett meditationsband och bara varva ner ….

8 thoughts on “Att vara till lags

  1. Znogge skriver:

    Men varför gör vi så? Svarar bra även om vi mår skit? Är det för att frågan ställs per automatik och att man förväntas svara så. För vem vet om mottagaren orkar lyssna? Orkar eller har tid. Fast egentligen är det dumt och vi borde svara ärligt inför människor vi känner och litar på.

    Kram

  2. livet på landet skriver:

    Det är ju riktigt shit att du mäste känna dig trött och må dåligt. Och säg som det är, jag tror inte du är till besvär för någon…men sen vill man ju ibland inte oroa omgivningen heller….Du får skriva av dig i bloggen..bra att veta hur du känner..
    KRAM

  3. turez skriver:

    De flesta säger att de är bra även om det inte är det.
    Träffar man på någon på stan och det sedevanliga samtalet är igång så svarar personerna alltid ”Bra” även om livet dalar just då. Så gör även jag för att just slippa besvära någon med mina bekymmer. Eller för att man inte orkar med andras medlidande.
    När du skriver om det här, att vara till lags så tänker jag på mitt eget liv. Och väldigt ofta ger jag med mig då också. ”Är det okej om du får vänta ett par minuter till?”, ”Visst” Svarar jag med ett leende. De där minuterna blir ofta till en kvart, tjugo minuter och där sitter jag.
    Egentligen borde vi säga ifrån, vår tid är minst lika dyrbar som andras.
    Men det är enklare att vara till lags. Ingen vill vara ”Den där” typen. Hon/Han som alltid sätter sig på tvären.
    Men nu ska jag inte bli långrandig.

    Massa kramar till dig Maggan. Jag beundrar dig ska du veta.
    Jag tycker det är härligt att du, i alla fall här i bloggen, skriver precis som du känner.
    För det mesta. Här får du klaga och gnälla om du vill. Men även skriva om det som gör dig glad.
    KRAAAM

  4. livsglimtar skriver:

    Znogge … ja du, varför håller vi masken när folk frågar hur vi mår? Ofta upplever jag att man frågar för att man ska inte för att man egentligen vill veta hur jag mår. Men självklart går jag igång och berättar hur den senaste tiden har varit rätt ofta …

    livet på landet …. visst är det svårt med anhöriga när man mår dåligt och liksom aldrig tar sig. Jag tycker att det är viktigt att vi som går igenom organtransplantationer är så ärliga vi kan om hur man egentligen mår efter en sån operation. Media visar det hela så lättvindigt och det har jag svårt för, många av oss kommer aldrig tillbaka till jobb och det liv vi levde tidigare,
    men jag lever vilket jag är lycklig över.

  5. PaljettenQ skriver:

    Åååå.. Jag känner med dig. Det är skitjobbigt. Jag känner igen mig i det du skriver och det är svårt att inte få det där gnaget i magen och ilskan som kommer efteråt. – Varför sa jag inte till? Men tänk på vilken god energi du sprider och den generositet du besitter, du vågar dela med dig!
    Styrkekramar till dig och alla som inte vill vara i vägen! *gruppkram*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s