Kraxar bäst som kraxar först

Hrmf … inte igår jag sydde precis.

 Där i tystnaden, möjligt ljud regnet på taket som mest öste ner, jag njöt av att vara där mitt i nuet. Inte gjorde jag så mycket mer än var, satte mig för först gången på många år och började sy på en överdel till mig själv. Började sa jag … om den blir färdigt återstår att se. Lyssnade på sommarprogrammet som inte alls roade mig, varken den meriterade kvinnan ena dagen eller den yngste av alla, fotbollskillen nästa dag. Att det ska vara så svårt att hitta folk som har lite att dela med sig av, sånt som berör alla på djupet. Fattar inte varför de inte söker i befolkningens hav, för det är oftast där man kan hitta människor som berör med upplevda händelser som har lett till utveckling av personens mognad. Djupet som berör oss alla, det uppdämda behovet av att ta del av andras liv, inte bara lyssna på de där sk lyckade med höga positioner eller för den delen alla kändisar som om och om igen ska ta plats i mediet. Jag tror att vi alla känner någon som vi med glädje hade lyssnat på i vårt eget sommarprogram. För mig är det ”SysterInger” som skriver lekande lätt om allt i tillvaron, sin egen kamp mot cancern och alla tankar som följer med i livet och här vilar inga ledsamheter det kan jag lova.Har ni tänk på att den där personen som ”folket” själva får rösta fram oftast är en av de där som får en att sitta som klistrad vid radion … när sommarprogrammets musik dör ut sitter i alla fall jag där och bara vill höra mer, nu på en gång av den folkvalda. Där får ni snobbar på SR och SVT, vi är inte så korkade som ni alltid utgår ifrån, de där intellektuella snoberiet som jag är så trött på, där man sänder minoritetsprogram på bästa sändningstid. Eller varför inte barnprogram på finska mitt i barnens tv-tid. Men jisses alla små grupper kan inte bli tillfredställda av samhällets pengapåse. Alla med egna intressen får väl köpa kurser eller välja ut finsktalande barnprogram från sin egen ComHem tjänst eller vad de nu har. Hur svårt kan det vara? Där i spenaten på landet roade mig kråkungar dagligen … den lekte liksom Följa John i den största granen. Jag skrattade väldigt gott åt dem och njöt verkligen av deras inte alla gånger så smidiga framfart. De har för övrigt samtalskurser som de bedriver tvärs över tomten … en flyger före och kraxar bäst han kan och så följer resten efter med olika lyckat resultat. Det gäller att öva ordentligt om man ska komma upp till Ronjas kråkors redigt kraxande kråktoner. Landet är fyllt av mygg vilket jag verkligen avskyr, sitter gärna inne bara jag slipper mygg. Inne far jag fram som psykotiskt när jag ser en mygga som har slunkit in. Jag rusar runt med myggpiskan i högsta hugg och gör verkligen allt jag kan för allas trevnad. Sen att maken och sonen bara stönar och tycker att jag är larvig och intet alls fyller den viktiga funktion som jag själv inbillar mig, det tar eller suger som man säger nu för tiden. Det som för dagen suger är att Watson har blivit magsjuk, maken började tidigt imorse springa ut och in för att sen låta mig ta över det hela. Att bli väckt av pipande hund vid dörren och sen bara kliva ur sängen och dra på något för att komma ut är verkligen inte min melodi att starta dagen med. Denna gång är allt mitt fel … när vi grillar på landet blir det alltid kött/fisk över och de bitarna klipper jag i mindre bitar och ger till Watson. Oturligt nog låg det en liten jäkla påse med kött kvar sedan förra helgens grillning, jag kan inte tänka mig annat än att det var det misstaget som Watson får betala ett högt pris för.