Kan utan problem konstatera att uppvärmda raggmunkar inte var en hit, mest en fraslös deg som gled ner med lingonsylt. Alla rester är inte så himla goda. Denna dag är nu grå inte bara ute även jag har blivit grå och får inte till så mycket som jag hade tänkt.
Tystnad är så skönt som självvald med vissa dagar känner jag hur jag sjunker , blir tungsint och fastnar i soffan. I maj dog vår hund och det är som om depressionen klänger sig fast vid mig så fort jag blir ensam, vilket jag för det mesta är på dagarna.
Depression, smakar på ordet som för mig betyder håglös, trött och baktung. Men ibland är det som om allt går i baklås hur goda intentioner jag än har. Många olika tärande fenomen jag ska igenom detta liv, måtte fler liv kunna levas i bästa karmatänket. Utbränd är ett snällt ord, jag var vidbränd under många år, men började se ljuset som bara visade sig vara en ny omgång med behov av en ny njure. När jag fick min njure av en vän och jag låg där mer död än levande så kom sjuksyrrorna in med nävvis av piller, allt för att njuren skulle stanna kvar i min ömkliga kropp. Nog stannade den kvar och har gjort sitt så fint i över fem år, samtidigt som pillren har gjort mig sjuk när jag borde vara frisk.
Mitt i allt det där så har jag ett psyke som har åkt rundgång med mig på olika vis. Jag tar mina piller sedan transplantationen vilket de flesta lär göra som har fått ett organ. Inte vet jag hur jag skulle må utan dem …
Som njursviktig mår kroppen bara sämre och sämre, förgiftad som den blir och får man ingen dialys eller en ny njure så dör man, lär ta en vecka. Vi njursjuka får själva bestämma om vi inte vill leva mer, om vi har dialys men inte orkar mer så får just vår grupp avgöra när vi ska själva ska dö, rätt ovanligt eller hur? Men jag vill inte dö jag har man, barn och barnbarn, numera tre stycken ljuvliga ungar som verkligen behöver en tokig farmor/mormor i livet. Jag är så ego och osvensk att jag inbillar mig att jag behövs.
Nu har jag till kaffet ätit en mikrad stor blaffa av hemgjord maräng, den marängen har nu lagt sig tillrätta i min BH vilket inte är allt för skönt så jag slutar skriva och går iväg för att avlasta ”smulhyllan” från sockerchocken.
Fridens
Livsglimtar 
Åh Maggan, vad jag känner med dig! ”Vi är en grupp som själva får bestämma när vi vill dö”. Så borde det få vara med kroniskt cancersjuka också, det är det väl på sätt o vis i o med att vi kan neka behandlingar. Men jag vill inte dö i smärta och förändras så mina barn o barnbarn inte känner igen mig, säkert lika för dig om du slutar ta alla dessa piller. Dessutom inbillar jag också mig att jag behövs, kanske inte för mina barnbarn, men väl för mina barn(usch, nu kom tårarna, som de ofta gör numera). Så jag faller ner i mörka gropar och klättrar ur dem.
Men maräng i behån har jag aldrig haft, kanske på tiden?
Allt nytt är ju en upplevelse!
Jag börjar läsa härifrån, så får jag följa dig i ur o skur. Kommentarerna kan bli lite sporadiska, men du vet att jag läser och följer dig med inlevelse, söstra mi, kram❤️
Skriv när lusten faller på, inget konstigt med det. Tror nog mina ungar också vill ha kvar mig ett bra tag till, men du vet ju vilken liten kille som verkligen behöver mig. Honom vill jag leva i evighet för, han behöver mig in i märgen mycket och jag står för saker han behöver ännu, med åren kommer han frigöra sig och klara sig bra. Dessa svarta hål och gropar, vi får väl boa in oss och ta hand om varandra när det är för jäkla jobbigt. ❤