Det här att vara morgontrött går visst aldrig över … minns min uppväxt med fasa när det kom till att komma ur sängen. Mamma väckte mig flera gånger och sista chansen var när hon röck av mig täcket, då var det fan i mig bara att ställa sig upp och klä på sig för att hinna till skolan.
Jag är klart släkt med sengångarna under de första vakna timmarna och inte blev det bättre när fibromyalgin tog min kropp. Men inte har den tillåtits att fördärva mitt liv, jag har jobbat dubbelt i många perioder för jag har gillat att jobba. En sån där nyttig idiot var jag tills utbrändheten, underfunktion av sköldkörtel och njursjukdomen tog mig, där mitt i smeten fick jag lägga mig platt, sluta jobba, sluta leva som vanligt folk.
Inte slutade livet med detta, blev bara trassligare och ynkligare för kroppen och för den delen knoppen. Det är psykiskt påfrestande att vara sjuk, alla vet ju hur nära döden man är av en natts maginfluensa, att inse att man behöver ett organ från en annan människa är en kaliber för sig själv. Det är här själen skakar och psyket fladdrar som ett ljus i drag. Plötsligt består det vanliga livet av bakhåll, svarta hål som slukar en plättlätt, jag stakade mig fram, kröp upp ur hål och balanserade på gungflyn, den ena darrigare än den andra. Klart jag kom upp mellan gråt, illamående och lågt blodtryck som jag fick hämta upp i knäna, upp kommer man alltid om man ger sig fan på att se ljusglimtarna. Nog kom jag upp och ut, men kroppen blir sig aldrig likt.
Livet lever på som om inget har hänt och det var väl en av de starkare insikter jag fick med mig ut i friheten att allt bara snurrar på dag för dag vare sig jag finns eller ej. Mer än så är inte ett liv, det gäller att leva i nuet vilket är det svåraste jag tror vi alla har. Är det inte i framtiden, det som ska komma så lever vi kvar i det som har hänt, varför är nuet så svårfångat?
Mitt nu i just denna stund är Kallas åk i skidVM och jag är ingen fan av någon sport, men maken sitter här och jag blir motvilligt indragen i stressen att vinna.
Snart ska vi gå ut i köket och rensa ur kökslådorna, man kan strunta i dem länge, länge men en dag som denna inser jag att det bara måste göras.
Fridens
Livsglimtar 