Ibland stämmer allt så bra i tillvaron, jag snyggar till vardagsrumsbordet, lägger filtar och kuddar tillrätta i soffan, kliver i duschen och gör ett renoverande svep över den övermogna kroppen med gäddhäng och allt. Nu ska här läsas och stickas i mitt hörn av världen, soffhörnet så klart, men jag inser att allt intryck jag själv kommer göra i mitt hörn av världen, mest är en grop där min ända har hållit hus.
Minns förra skinnsoffan där min njursviktiga kropp till slut var ett med den, soffan alltså och resterna av den tiden blev två groppar, tjusiga avtryck av min ändalykt.
Nu går jag från de bakre regionerna och ser njutningsfullt på det oväder som rasar utanför fönstret, som gjort för att sitta inne med tänt ljus och mysa. Såg ni vilken höjdare att se ordet ”rasar” i rätt sammanhang, finns det något värre än medias kändisar och annat som öppnar truten och ”rasar”. Vad är det för fel när man inte kan skriva att folk är förbannade eller det lilla enkla ordet arga?
Jag rasar vidare i livet och kände direkt imorse att jag och vågen inte skulle ha kontakt idag, sparar på det mötet till senare i veckan. Det här med vikt är ett kapitel för sig i mitt liv som inte har varken början eller slut. Mina första 35 år skavde jag kläderna från insidan och det hade vissa problem med, men inte jag, såg bara ut så, var ingen anorektiker. Sen slutade jag att röka och sedan dess har jag varit rökt viktmässigt … ja, lite i taget upp på vikten, tjusigt var det i början sa folk, att jag började se ut som just folk. Jo, tack men det slutade inte där utan fettplättarna fick spunk och med alla sjukdomar som tog över mitt liv så kom övervikten och garanterat ingen sa att jag var ”tjusig längre” ska vara min man då och som en ren överlevnadsreflex.
Så nu fattar ni galoppen med vågen, det går ner men väldigt långsamt.
Nu måste det till en kopp kaffe så fridens då länge.
Livsglimtar 