Töcken, silverdis och dimma

Mamma fick åka hem från sjukhuset dagen efter med order att inte äta någon fast föda. Sk inflammerade tarmfickor kan bli farligt om det inte behandlas rätt. Hon var pigg och hemma när hon ringde, hade skaffat sig ett förråd av soppor och annat flytande, nu skulle hon ut en sväng i vårvädret. 😉

Jag själv blev lättad och började göra mig iordning för en tur till vårt centrum, använder mig av internetbutiker så mycket jag kan och hämtar då beställda varor i butiken, fraktfritt.

Först slipper jag gå runt i affärer, kan pröva i lugn och ro hemma och göra ev byten i affären om det behövs, men det viktigaste är att ha ett mål att röra sig emot. Denna dag som igår, mådde jag så där sällsynt bra. Planerade min resa till centrum noga, absolut ingen stress, bussen kom, vi åkte iväg. Hämtade mina två paket på Lindex och Hemtex, sitter och vilar på en soffa i centrum i solen och tänker belöna mig med smörgås och te på fiket. Satt där med mitt te när en mamma med ett barn kom in med en väninna, lugnt och trevligt även när barnet i tultålder släpptes ner på golvet.  Snart började det osa och osa, jag är inte kräsmagad, men hur kul är det att sitta där på ett av de där få tillfällen jag sitter på fik och vara som inbäddad i bajslukt?

Till slut var mamman tvungen att ta tag i det fast hon helst hade suttit kvar som om inget hänt. Tycker hon kunde ha fikat hemma med vän och barn …

Sen drog jag mig mot bussen … det är då min kropp börjar balla ur, silver dansar sin sällsamma dans framför mina ögon och jag skyndar mig mot busskurens soffa, satt med huvudet långt framåtlutad för att inte svimma. Övervägde att lägga mig ner på marken, men tycker det tar emot så fruktansvärt, jag ser allt som genom ett silvrigt töcken och svettas kopiöst. Tar mig på bussen och försöker hämta in, vänta in mig själv, dricker vatten ur min ständigt omkringbärande vattenflaska och andas lugnt och djupt. Den lilla promenaden från bussen till vårt hem blev som så ofta en kamp i gungandet och silverdisets plågor.

Resten av dagen och kvällen blir ett jäkla ynk och yrseln tar mig och blodtrycksmanschetten får spunk och lägger av efter många års trogen tjänst och maken får order om att köpa en ny på vägen hem. Ingen som helst ordning på trycket det är högt och lågt och hjärtat passar på med hjärtklappning. Men idag ligger trycket där det ska, nu när jag bara är hemma och inte behöver göra ett dugg, mutter. Tror du att jag får ångest av att ta mig iväg? 🙂 Jag blir inte klok på min kropp, denna gång höll sig magen lugn tills jag kom hem, en får tacke IBS magen för det.

Vaknade väldigt tidigt av dels grannen som badar i ottan vissa morgnar, gamla brusande rör kan få mig tokig, det tar nästan en halvtimme att fylla upp karet. När karet var fyllt började båtarna bröla i dimman, nu skulle man kunna tro att grannen har båtar i karet och dimmigt av allt varmvatten men så är det inte utan det är färjorna som går ut och in som brölar i dimman. Det ljudet låter så ensamt och övergivet och tittar jag ut så ser jag inte ett skvatt, rena mjölken där ute fast klockan blivit nio.

2 thoughts on “Töcken, silverdis och dimma

  1. Stickaholic skriver:

    Kom ihåg att ta det en dag åt gången, fokusera på det positiva i livet och låt inte de negativa krafterna ta över. Mitt motto för att orka varje dag framåt med allt bagage och en kropp som har sina ”skavanker” om man uttrycker det milt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s