Kroppen hit och kroppen dit, nu tar jag min skalle under armen och går

Just nu när det börjar dra i benen mot att göra mig i ordning för att åka till Röda korsets Kupan så tänker jag tanken ”Vem jag var”. Själva resultatet av alla åren händelser som påverkat mig, förändrat, skrapat av, urholkat, täppt igen, förkalkat, ignorerat just mig, bara kroppen ska ha sitt. Det finns inget annat än kroppen som styr min dag, mina val och förkrymt har livet blivit, varje litet val av lägesförändring föregås av en personlig checklista.

Dagens yrsel, magen, herregud så den förstör för mig, kraften i benen, är den svagare än normalt? Detta kan jag fundera över en bra dag, en dålig dag funderar jag inte ett dugg, kan lika gärna lägga mig ner på en gång.

Det känns inte rättvist att ha blivit inte ens en blek kopia av sig själv utan en skugga av sig själv, ständigt detta sittande utanför sig själv och undra när kroppen ska gå in för landning, låta mig hitta tillbaka till mig själv, men bara för den stund kroppen tillåter. Jo, jag lever där mellan alla skuggperioder, tvingar mig iväg, för att sen lova mig själv att aldrig någonsin göra om det hela … påskmiddag med familjens tio personer, klart vi ska ha fast jag lovade mig dyrt och heligt att aldrig ha något mer, det är bara så vidrigt med kroppen. Att ila runt där i familjen och bara önska att jag var död, ungarna, barnbarnen, mamma alla att ta hänsyn till. Lyfta barnbarn och vara livrädd att svimma med något litet hjärta i famnen, vad i hela friden ska jag göra med mig själv?

Jag är inte självmordsbenägen bara mer deprimerad än vanligt och så sjukligt trött på det hela, mina tankar spinner oavbrutet runt detta tema. Jag skrattar gott och ser högst levande ut, jag tvingar mig till utflykter, bakande, lagar mat, tvätta, bädda allt det där normala med den skillnad att gör jag A tex tvätta håret när jag duschar så orkar jag inte gå ner till affären samma dag. Det är så jag håller på, åker till affären med maken, kan klara att handla ibland helt normalt, men stå upp är sjukt jobbigt i kön till kassan tex. Eller så packar magen ihop av IBS och då finns det bara toan för mig och maken får fixa handlandet själv. Hela tiden denna kropp som lever ett eget liv utan att jag kan hantera det.

Vem jag var undrar jag i början och ett är säkert absolut inte den person jag är idag. Nää, nu skiter vi i det här tuggandet, jag ska leta upp dagen och göra den till min, här kommer jag Kupan.

4 thoughts on “Kroppen hit och kroppen dit, nu tar jag min skalle under armen och går

  1. Angeli skriver:

    Tycker du är otrolig i allt du gör och står ut med!
    Själv vågar jag inte rota i tanken vem jag är idag.. Skulle nog sörja ihjäl mej eller tacka för mej o kila vidare.. Engagerar hjärnan med annat skit för att inte komma ikapp mej själv av ren överlevnadsinstinkt. 🙂

    KRAAAM Maggan!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s