Tung start på fredagen, kliver ur sängen, drar ur sängkläderna, sätter igång tvättmaskinen, sätter igång Greta robotdammsugaren rum för rum, kaffe och smörgås …
Tänk så de sopade och torkade förr, nu glider roboten runt och gör fint, sen är det en baggis att torka av golvet. Stå på knä på en brygga och tvätta året runt med händer avdomnade av kylan, röda och nariga säkert med reumatiskt i följetåg eller artros. Jag öppnar en lucka och trycker in tvätten.
Nu när vi har så lätt att städa med alla hjälpmedel så är tydligen många bottendåliga att hålla skiten ifrån sig. Ingen verkar ha lärt dem hur man städar och varför, ofattbart att det har blivit så.
En tveksamt blå himmel med lite glimtar av sol, det kanske tar sig under dagen. Själv är jag hjärntrött igen och det går inte i så många knop, men jag har inte brått idag som tur är.
Jag har funderat på det här med anorexi, finns det i fattiga U-länder? Letade information och fick reda på att det är kulturellt betingat. Kunde ge mig f*n på det, det är inte klokt så vi i väst förstör människor, i länder med mat i överflöd så bestämmer man sig för att att svälta. Alla de här tillstånden man själv skapar, svält, droger, alkohol, fy så arg jag kan känna mig över dessa självskapade tillstånd, fast många ständigt höjer sina röster och försvarar allt med sjukdom. Ja, det finns många sjukdomstillstånd de leder till om man bara håller på tillräckligt länge. Men så här får jag väl inte tänka, känna?
Jag kan inte prata för alla, det räcker med mig själv och det som talar är ilskan jag känner som den ofrivilligt njursjuka person jag blev. Vi som vill leva varje sekund det liv vi har fått men nekas av riktiga sjukdomar, inte självförvållade. Mutter, mutter …
Nu är det dags att hänga tvätt och mobilen ringer …
Livsglimtar 
Visst är det mycket underliga beteenden vi själva skapar.
Hoppas din dag vänder och du får le mot världen.
Kram
När jag har muttrat klart är det bra igen … det är det jag har min blogg till att ösa ur mig, lätta på trycket om så behövs.
Kram
Vårt levnadssätt skapar mer än vad vi tror. Så välfärd är inte alltid så enkel…
Kram
Kan inte annat än hålla med dig. Jag har svårt att hålla den typen av ilska borta. Blir ofta arg på mig själv också, för att jag inte skärper mig när det gäller vissa saker.
Apropå självförvållade saker …
Något som får igång mina inre aggressioner mer än något annat, är rökning. Åtminstone när det kommer i min närhet. Jag kan älska personen hur mycket som helst, men inte den del av dem som valt att förstöra sig själva med den lasten. Vad jag känner är nog en blandning av besvikelse och ilska. Besvikelse över att de fina människor som jag älskar gör så mot sig själva och genom det får mig att känna saker som jag inte vill känna när det har med dem att göra. Och ilskan bottnar delvis i att rök även drabbar omgivningen, inte bara dem som valt att förgifta sig på det sättet.
Jag vet vad min – genom åren – växande aversion mot just rökning beror på. Det har med min mamma att göra. Hur de där cigaretterna styrde hennes liv, och påverkade våra känslor för henne. Att veta att man själv luktade pyton bara av att vara hemma hos henne en kort stund. Att knappt vilja krama henne när hon kom på besök för att de rena men rökindränkta kläderna stank och gömde allt annat.
Och vad rökningen gjorde med hennes kropp och hälsa på slutet, det skapade den verkliga stegringen i min ilska. Ett totalt urkalkat skelett, så skör och vanställd i ryggen. Och när en i övrigt intelligent hjärna slutar fungera som den ska – inte på grund av demens utan av syrebrist på grund av KOL – det är så förtvivlat ledsamt att se …. 😦
Men det var då sjutton vad jag kom igång med gnäll här … Känner mig kanske lite låg och påverkbar idag … Ber om ursäkt för det.
Men som du skriver, det är skönt att ha bloggen till det här … fast jag tycker att jag kan gnälla i min egen … inte i din … hihi
Kramisar
Här inne får du gnälla bäst du vill, och jag känner med varje ord du skriver, min syster dog av lungcancer på grund av rökning 49 år.
Ska erkännas att även jag har rökt och gjort allt det som retar mig idag fast jag förstår hur det funkar, giftet. När våra ungar var små åkte vi och storhandlade vilket tog ett tag, fick vi då stå i en kassa med ”fel” kassörska, en sölig en, då fick jag spader och blev irriterad på ungarna och gubben och allt som rörde sig och mest på kön som inte rörde sig. Det var en speciell sådan gång som jag fick fnatt och insåg att jag var så le och otrevlig för att jag var vansinnigt röksugen, då insåg jag att jag inte bestämde över mitt liv längre utan nikotinet var herre i min boning. Det fick mig att ta tag i det hela och slutade röka med en envishet som närmade sig besatthet. Det var nog så där 30 år sedan och jag är så tacksam över att jag är sådär målinriktad med vissa saker jag ger mig fan på att klara. Sen att ”bantandet” inte framkallar en lika manisk envishet är ju mindre kul.
Ja, jag erkänner för mig är det svårt att se människor kasta bort sina liv på droger eller bullemi, anorexi, allt sånt som man inte behöver för att kunna leva. Jag är rätt kass i min inställning, tänker att de lika väl kan ta livet av sig på en gång, så slipper de anhöriga den långa eländiga skitvägen till deras död, all oro, sorg och elände och samhället slipper alla kostnader som är bortkastade på dem som inte vill leva, eller kan leva ett normalt liv.
Varför ska ambulanser hämta dessa ”överdoser” till sjukhus, slå liv i dem så de kan gå ut igen och fortsätta? Skattepengarna kunde gå till annat viktigare, de som vill leva och hjälpa till i vårt gemensamma samhället.
Så här ruskig får man säkert inte vara, tänka i vårt humanistiska samhälle är det så, är jag väl en rå sälle. Men jag är fullständigt övertygad om att vi som går/tänker mot strömmen behövs som motvikt.
Diabetes är också en sjukdom som väl knappast finns i utvecklingsländer. Det sägs ju vara en välfärdssjukdom. Fast den som drabbas ser det nog inte så, för den har ju också ett visst mått av ärftlighet.
Mamma har en sjukdom av liknande art som diabetes. Den kan ha berott på brist på ett visst livsmedel när hon var barn.
Rökfri efter 30 år har jag nu varit i tio år. Det är det bästa jag har gjort!
I diabetes ligger ärftlighet, så det är inget jag belastar någon för. Själva ätandet, hur vi äter är ju något vi får med oss från föräldrahemmet och inget är nog svårare än att bryta det bandet oavsett hur onyttigt det anses. Visst är det härligt att inte röka, tycker vi som har slutat ska vara stolta över det. Kram