Jag tror att min man har gett upp, jag är bara för mycket när det gäller det här att mata. På kvällen ringer det på dörren och Postnord kommer med en stor låda, mera mat och maken han bär in lådan i lägenheten och suckar.
Denna gång 15 kilo Hi- energi blandning plus, foder för markmatning, foder för ekorrar, nötblandning för ekorrar, foderskopa och förrådshink. Men de behöver extra nu när de kommer hem från utlandsresorna med långa flygningar. Fylla på de små kropparnas energi, så att det blir många ägg lagda i våra holkar.
Trodde väl aldrig att jag skulle bli en sån fågelfantast, pappa snackade med jåglarna som ha sa och matade de små, själv tror jag inte att jag ens såg fåglarna på den tiden. Att dessa små kan göra mig så lycklig är väl inte dumt, allt som ger kärlek, värme i hjärtat ska man omge sig med. Världen är inget snällt ställe längre, så det gäller att söka sig till allt som gör att man mår bra. Hela eftermiddagen har jag tillbringat med en av mina bästa vänner, vi har inte setts på ett tag och vi skrattade gott åt alla krämpor som hemsöker oss.
Inte tänker ni att 65 år är någon ålder, tänker mest att det är pensionsdags för de flesta av oss, i alla fall för de som har jobbat mer än andra med kroppen, slitigt i sitt arbetsliv. Men i söndags fyllde jag 61 och min kompis fyller 66 den 16 maj och vart vill jag komma med det här? Men ser ni inte? Vi är på väg mot 70 år … Det är ju inte klokt, jag kan omöjligt vara på väg mot 70, det är någon annan detta handlar om.
Lite åldersnoja. Men jag är inte rädd för åldern i sig utan mer förundrad att ålderdom inte känns ett dugg annorlunda än andra åldrar, bara kroppen som får olika slags spunk.
Livsglimtar 
En får gratulera i efterskott. Du fyller år en vecka efter mig – samma dag som min morfar. 😛
Tack, får passa på att Gratta även dig, tänk två fina vårflickor. 😉 Kram
Grattis i efterskott 🙂
Jag tänker nog kring ålder ungefär som du, till det mesta. Men ibland kan jag också känna en sorg över att vara på ”fel” sida om mittstrecket. De senaste 4-5 åren har känslan att livet är ”ändligt” vuxit sig mycket starkare, istället för ”oändligt” som jag kände det tidigare. Tyvärr känner jag det ofta som att jag inte har något liv kvar redan nu, som att jag gjort mitt, och det hoppas jag är fel.
Det är så många viktiga roller som upphört, och så länge några nya roller inte infunnit sig vet jag inte om det kommer att bli mer än så här … 😦
Jag är verkligen inte stormförtjust i mitt åldrande. Varken det fysiska eller att jag inte hänger med mentalt …
Kram
Det jag har svårast för är min övervikt, magbesvär och att jag ingen kondis har, klurar ständigt på hur jag ska få ordning på något av dessa besvär. Fast å andra sidan har jag perfekta blodprov och urinprov, även kolesterolet är bra.
Jag har sån oändlig tur att båda ungarna har barnbarn och båda vill ha fler, mitt första barnbarn föddes det år jag var som sjukast med dialys. Han var väldigt mycket här hos mig och det var det tuffaste jag har varit med om i hela mitt liv, den enorma viljan att finnas till för denna pojke som behövde mig och orken som var på upphällning. Samtidigt var han den som gav mig kraft, fyllde mig med kärlek så stor att det inte är sant. Idag är han sex år och ännu ”mitt barn” sonen har varit ensamstående med honom i flera år och det var det bästa som kunde hända för barnet. Så min åldrande kropp har inte fått ligga på latsidan vilket nog har varit bra för mig, nu med totalt tre barnbarn. Men din tid kommer ska du se, ibland är de lite sena i starten med barnbarn. ❤