Mitt inre brister …

när dottern ringer och berättar att hon har ärvt min njursjukdom, än så länge inga symtom.

Hon är lugn och realistisk, vi brukar vara det i min familj, men i mitt inre rasar sorgen, uppgivenheten, förbannade gener.

Finns inte ett skvatt att göra, nu måste det hela få lägga sig, jag måste distansera mig för att klara känslan, skulden av att ha skadat mitt barn.

Att nå ett något så när balanserat känslomässigt liv verkar banne mig helt omöjligt. Löser sig det ena kan man ge sig fan på att nästa elände dyker upp som gubben i lådan. Visst borde man vänja sig med åren, men jag gör visst aldrig det.

Måtte hon aldrig bli så sjuk att även hon behöver en ny njure,

 

15 thoughts on “Mitt inre brister …

    • Tanja skriver:

      Det går bra. Ska träffa onkologen om 1,5 vecka för diskussion om nästa steg som blir radiojod. Reumatismen hade kunnat vara bättre och lungorna håller sig stabila. Själv är jag samma pajas som alltid. 😉
      Sköt om dig vännen! Kramis

    • livsglimtar skriver:

      Hoppas det går bra med allt extra skönt att lungorna håller sig ”lugna”. Tur att vi är samma vanliga pajasar, pussa nu vovven från mig och ha en trevlig helg. BamseKram

    • livsglimtar skriver:

      Inser att skulden i detta är fel att känna men det känns så lik förbenat, med tiden tror jag att det lägger sig i botten av mig och stannar där. Jag hoppas att utvecklingen av cystnjurar går långsamt på dottern så att hon kanske hinner leva hela sitt liv.

  1. surridurr skriver:

    Mycket tråkigt att hon ärvt sjukdomen. Men du har absolut inte förorsakat henne sjukdomen. Tvärtom, du har givit henne livet!
    Alla har vi gener som vi inte önskar ska leva vidare. Men så enkelt är det inte att man kan anklaga sig själv om ens barn får en sjukdom.
    Jag är inte helt insatt i din sjukdom, men gissar att den sjukdomen kanske man inte kunde överleva mer än kanske 10 år för hundra år sen? Du kan leva med den även om det innebär besvärligheter. Om sjukdomen bryter ut på henne i framtiden, så kanske det inom framtiden kommer att finnas mediciner som gör att det går mycket lättare att leva med än vad det gör för dig.
    Om något av din dotters barn i sin tur ärvt samma gen så kanske det finns ett enkelt botemedel.
    Kramar om

    • livsglimtar skriver:

      Tack för kloka tankar, jag skriver av mig rätt mycket av det som skakar om mig, det är mitt sätt att balansera upp mig. Jag är ju klok nog tror jag 😉 att inte anklaga mig själv, men de känslorna finns och därför skriver jag om även dem. Kram

  2. Lollo skriver:

    Så oerhört tragiskt 😦
    Hoppas att du kan finna tröst i att hon tar det så fint, även om jag förstår den skuldbelagda känslan, hur orimlig den än är … Arv och genetik är ett grymt lotteri …
    Kram

    • livsglimtar skriver:

      Nu har jag lugnat mig, blev som en chock när hon ringde, allt bara snurrade runt. Hon är lugn och klok min dotter, ett jäkla lotteri precis som du säger. Kram

  3. dietistannica skriver:

    Beklagar! Finns inget värre än när en familjemedlem eller någon annan man älskar blir sjuk. Har varit med om det, om en förälders bortgång, och om ett ”skrämselskott” som tack och lov visade sig vara harmlöst och det får hjärnan och ens inre att snurra värre än en hjärnskakning. Stärkande hälsningar! (och vad glad jag blir av att du länkat min blogg – men det är så bagatellartat i sammanhanget) Mvh Annica

  4. livsglimtar skriver:

    Tack för goa rader, jag har redan inspirerats av dig och din matlagning, maken och jag hjälptes åt med quinoabiffarna, baba gunosh och potatis i ugnen. Smakade underbart, så jag kommer hänga inne hos dig och kolla vad du har för dig. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s