… fågelungarna med gapande näbbar i en väggaskkopp som sitter på sidan av husets ingång? Åhhh, farmor så gulliga, en gång till vill jag se, lyft mig.
Farmor lyfter och vi pratar sen i munnen på varandra över hur söta de små är, sittande på en soffa väntandes på vår taxi.
Väl framme sitter vi framför Ellas dagisentre’ och får se alla dagisbarnen sjunga pedagogiska visor om var näsa, kinden och rumpan sitter, de små kommer av sig när alla föräldrar, syskon och släktingar i samlad trupp tittar på.
Jag vänder mig om och flyger tillbaka i tiden på en vinge av igenkännande känslor. Ser ut över alla samlade anhöriga, ser deras uppmärksamhet, så intensivt blicka på sina telingar, alla underverk där framme. Så där stod maken och jag och njöt av våra underverk som små, samma känsla generation efter generation, det känns tryggt att något i nutid går att känna igen sig i, glädjen, kärleken.
Livsglimtar 
Förstår precis hur du menar. Och javisst, det om något innebär en trygghet och livsglädje!
Kram
❤