En av många fantastiska

… himlar utanför mitt fönster.

Tystnaden är så där hovrande tyst, ganska skönt att bo i ett område utan för mycket  oljud. Hufudstadens bakgrundsljud tror jag inte att jag hör så tydligt längre, det här med ljud är lite märkligt. Vi flyttade in i en lägenhet i närheten av den lilla förortsstadens stolthet, det gamla skramlande tåget med anor från tiden när folk var betydligt smalare än nu och mindre kräsna på bekvämlighet, sätena var små, smala och hårda och tåget krängde och skakade men se så ville de ha det i den lilla staden, tåget var deras stolthet. Själv föredrog jag självklart buss, så mycket mer praktiskt, de går alltid, har inga fel på varken räls eller annat som faller ner när det passar som minst och stoppar hela trafiken.

Nå, nyinflyttade stördes vi oavbrutet av tågets skrammel och tutande. Efter ett tag hade vi gäster hemma som efter ett stund undrade vad i hela friden det var som lät? Vi stod som fån maken och jag innan vi kom på att det var tåget, vi hörde det inte längre, eller stördes inte av det längre.

Ljud och ljudkänslighet har hängt ihop med mig sedan en tidigare fästman med vana att se sin far misshandla sin fru,  dessa vanor tog han med sig in i vårt förhållandet. Att sitta gränsle över mig och fullständigt vråla saker rakt in i mina öron gjorde min hörsel en otjänst om jag säger så. För ett tag framåt blev jag totalt döv och det pep hiskliga ljud där inne i mitt viktiga hörselorgan. Ja, Götapetter mycket har jag varit med om, ut tog jag mig med hjälp av psykmottagningens stöd. Tack gode Gud att de fanns en plats och tid för mig, för hjälp behövde jag så tilltufsad som jag var då.

Sedan dess har jag varit känslig för ljud och som om inte det var nog var öronen redan sedan barnsben min känsliga punkt. Otit betyder öroninflammation och se det var min barndom fylld av, syrran och jag åkte som skottspolar till öron-näs och halsavdelningen på Danderyds sjukhus. Där tjuvhölls jag i knät av en sjuksyster, medan läkaren tog hål på mina trumhinnor. Idag är de inte så barbariskt längre att få otit, ingen tar hål på trumhinnan med en nål utan det hela får läka ut av sig själv. Prisa utvecklingen!

Varje läkare som kikar in i mina öron brukar säga något om alla ärr jag har på trumhinnorna, de ärr som turligt nog bara gett lite hörselnedsättning på en örat.

Tame sjutton ser det inte ut som en sjukjournal även denna gång, jag måste ha ett uppdämt behov av att ösa ur mig någon kroppslig plåga varje gång just nu.