Anstränger mig …

och glömmer nästan bort smulpajen med svarta vinbär, precis på gränsen åkte den ur ugnen. Idag en seg deg kroppsligt med stundande besök av son med familj gör jag ett ryck, plockar undan sånt som bebisen med långa armar når till, duschar farmodern som av det äldsta barbarnet kallades Tarmor i några år. Barnbarnet stor nog att börja nollan i höst har sedan länge lärt dig hur en farmor ska tilltalas.

Nu har jag också hunnit bli Momo och maken Mopa det är sånt som smäller högt på att hinna med listan. Det där att hinna med är inte lätt, när kroppen inte orkar och jag har så sjukt svårt att respektera min kropps behov av att bara vara. Tror så starkt på att tänja på resåren till tillvaron, det finns tillfällen när det inte finns mer att tänja på, då är jag hemma eller så får jag ta en taxi hem från till exempel dotterns bröllop. Jag klarade vigseln och middagen men tårtan fick jag smaka dagen därpå. Känner att jag tjatar lite om just den händelsen, det är bara för att ni ska förstå att det kostar på att inte vara frisk fast jag klarar en hel del periodvis med vila. Något så sorgset som jag i taxin hem fick man nog leta efter, tårarna rann och det var bittert att just då tänka att det finns de som har det mycket värre. Ett mantra det här med ”att det alltid finns de som har det värre” min mamma sa så många gånger under uppväxten att det nu sitter i ryggraden.

Ibland säger mammor bra saker, hennes ord har stärkt mig även i stunder när jag själv tillhört de som har det värre, men syrran var av ett annat virke 🙂 hon blev förbannad när mamma sa så till henne. ”På vilket vis skulle det hjälpa mig nu?” Sa hon. Hahaha typiskt henne tänker jag och visst kan hon väl ha haft rätt i det. Idag är hon inte hjälpt av mammas ord, hon dog i lungcancer 49 år ung.

Döden, döden, döden lär Astrid Lindgren och hennes syster sagt till varandra varje gång de pratade i telefonen, så var det liksom avklarat. Ett liv utan döden är inte ett liv tänker jag som periodvis tänker mycket på just döden. Men kanske inte min egen död utan mer döden som begrepp, hur olika länder och människor hanterar döden och de döda. Jag älskar att se TV program som är fokuserade på mänskligt liv och lidande, men hur galet låter inte det? Med dessa ord hängande avslutar jag då mina gäster snart kommer …

 

 

4 thoughts on “Anstränger mig …

  1. surridurr skriver:

    Mitt yngsta barnbarn börjar i år 1:an. Utefter barnbarnens olika åldrar har jag tilltalats på olika sätt:
    Fammo, fajmoj, farmor. Mommo, mormor.
    Fniss, förra sommaren var mitt ena barnbarn väldigt fundersam om döden. Hon ville veta om jag vill att hon ska plocka blommor till min begravning.
    Det är bara så helt underbar med barnbarn!!!

    • livsglimtar skriver:

      Haha de är totalt ljuvliga med sina tankar om livet och döden.
      Här har vi precis haft en otäck upplevelse, sonen, 6-åringen och bebisen i vagnen blev vittne till hur en katt sonen precis hade pekat ut för 6-åringen ”titta så fin katt” så springer katten över vägen och blir överkörd. Sonen bara skrek rakt ut och bilisten skitstöveln bara smiter iväg. Där stod sonen med ungarna, han lät sonen passa bebin i vagnen och sen sprang han upp i den port där en kvinna precis släppt ut katten. Han ringer på varje dörr ingen öppnar. Han rusar ut och hämtar katten som gömt sig i en buske, den lever men sonen tror inte den ska klara dig. Då kommer två kvinnor som vet vems katten är, de ringer på rätt dörr och kvinnan som stod i duschen när sonen ringde på kom ut i morgonrock och tog katten. Hon ringde sin man och sa Kom Hem Nu, så de åkte nog direkt till veterinären.
      Min son har sagt till 6-åringen att ringa och prata med farmor, vi brukar prata om det svåra. Men han har inte velat, när han var här igår så sa han att det var ”för mycket att prata om”. Det ska respekteras, sen vill han prata om det. Antar att det gör för ont när döden dyker upp så där oväntat.
      Sonen har sagt till honom att det nog bara var ett ben brutet, men vi vet inte hur det har gått med katten. Ont gör det i mitt mammahjärta och i farmorshjärtat att mina kärleksfulla pojkar ska behöva uppleva något sånt. Sonen vill slå den jäveln som körde över katten och lämnade honom ensam att ta hand om det hela, fy fan vilka svin det finns.

  2. surridurr skriver:

    Men fyy vilken otäck händelse. Hur otäckt det än är så är det vid just sådana händelser som vi som mor- och farföräldrar kan spela roll för våra barnbarn.
    Kramis

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s