dag hos makens syster och man. Vi har inte känt varandra i så många år, vilket är en lång historia. Men varje gång vi träffas så trivs vi så bra med varandra. Det är ett av få ställen jag alltid äter med god aptit, inte bara för att maten är god utan mer att jag känner ett inre lugn med dem, trygg, hemma, ok att vara mig själv. Det är inget jag har problem med på andra middagar, att känna mig trygg och så där menar jag, men att äta har jag en gammal ovana att ha svårt att göra när jag har folk hemma eller är bortbjuden.
Konstig är jag på vissa saker och nog vet jag vad det bottnar i och inte har den insikten hjälpt mig vidare vilket jag alltid brukar säga till andra att själva insikten är början till förändring. Det här att man blir klokare med åren är både rätt och fel, rätt så länge man inte börjar bli senil, vilket rätt många blir och det funkar mindre och mindre bra med tänkandet och minnet. Men de som har funktionerna intakta blir väl klokare om de har lärt sig något genom åren, vilket inte alla gör. Så hur är det blir man klokare eller ej?
Jag tänker att vi gärna vill tänka att vi blir smartare med åren, om jag bara pratar om mig själv så finns det klokskap samtidigt som jag känner mig mindre smart inför alla snabba svängningar i samhället, tekniken, språkbruket, musiken, alla nya skådisar jag inte vet ett dugg om, filmer osv i evighet. Mycket av det nya intresserar mig inte speciellt mycket, hur skulle jag få plats med allt det nya utan att tappa greppet om min egen lugna värld? Tror jag har ett censurfilter för insläpp sedan jag blev sjuk, min egen inre ro är så viktig för mig. Det händer ju saker i närmaste omgivningen som påverkar mig så att det skakar mitt inre, det räcker att ta hand om.
Nu ska jag lägga mig, läser och läser Kristina Sandbergs Att föda ett barn snart ska jag ta nästa bok. Imorgon ska vi på 2-årskalas, mamma ska hämtas på vägen och barnen, barnbarnen kommer vara med. Varmkorv med bröd kaffe och tårta ser jag fram emot, hoppas bara att det inte regnar.
Livsglimtar 