Idag känns det som om mitt skrivande pekfinger är mer likt en spikklubba än det smidiga hjälpmedel det normalt är i mitt skrivande. Gud så irriterad jag känner mig över att inte paddan tillåter en riktig fingersättning, klart det går att sätta upp fingrarna, men det är för trångt. Tänk så skönt det är med paddans möjlighet att kunna komma till med ord i livets alla varianter av sittande, liggande, hukande, stående osv. Men min stationära är himmelriket att skriva på med var finger på sin plats, då går det undan och pekfingret slipper få problem av att liksom gå in i väggen av all övertid.
Själv har jag gått in i semesterväggen av allt vilande i semestertider, får liksom inte ett dugg gjort. Varje år samma visa, maken han far omkring och är så nyttig att jag helt kommer av mig. Samma dag som han startar sin ledighet tar jag adjö för en månad. Visst jag diskar och donar med det vardagliga, men det är som om jag inte är med, som om jag sitter i en bubbla av ingenting.
En lång process gjorde mig till en betraktare av livet, mitt i men likväl utanför. Inte vill jag bli av med den del av mig själv som fanns där i mig och växte fram under de sjuka åren. Tänker ibland att den jag trodde mig vara genom fostran, uppväxt, den jag trodde mig behöva vara för att bli accepterad, få en plats i tillvaron inte alls var jag. Ok, orken är sig inte lik, och det minimerar mitt liv, men ibland är det inte så dumt att inte fara runt som en skållad råtta i sin tro att just min närvaro är det allena viktigaste.
Fast ärligt talat saknar jag den skållade råttan fast den gjorde mig utmattad och drog undan mattan under fötterna på mig. Den skållade råttan var ju fint för andra att träffa, osjälviskt vevade hon på, inget var för jobbigt att ställa upp på/för, duktig idiot.
Min dotter är en typiskt skållad råtta, fostrad av en och fy så jag känner mig dubbel i detta. Är så lycklig över den kapacitet hon har, överkapacitet, men vet att den har ett pris. Klart jag känner mig stolt över henne, att lyckas med det där som en del kvinnor kan, ha otroligt många saker på gång samtidig, med finess, kärlek och omsorg.
Yngre kvinnor över lag verkar inte lära sig så mycket i skolan och om livet nu för tiden, jag vill inte vara elak när jag säger att de är så vilse i pannkakan som man kan vara. Nu tänker jag inte på deras yrkesidentitet, utan mer den andra rollen som mamma. Många kan inte laga mat, städa, tvätta, planera, fostra barn allt det där som kvinnor klarat av i eviga tider. Mossigt va? Att tänka så könsbundet om kvinnor i vår jämställda tillvaro, eller? Mina tankar är just tankar och inget att gå i taket över, är väl bättre att vi gemensamt försöker få upp problemen i ljuset utan att ta det så personligt. Stora samhälleliga omställningar är liksom inte en personlig person det handlar om.
Nu finns det ju män som i och för sig är mer lämpade för ”ta hand om rollen och allt runt att ha ett hem”. Men inte är de så många att det täcker upp alla platser som unga kvinnor verkar ha övergivit. Jag känner mig arg och besviken över hur det har blivit och det är ju barnen jag tänker på och det rotlösa släkte som växer upp i spåren av detta. Det är inte så prima längre i vårt samhälle, barn och unga mår dåligt och hur kommet det utveckla sig vidare? Visst kan mans och kvinnorollerna förändras, men till vadå undrar jag?
Okunniga egon som bara flipprar runt i tillvaron med sina mobiler, alltid redo för information om nytt smink, kläder, partyn, alltid tillgängliga för andra, medan deras barn får ta hand om sig själva i den icke blickmötande tillvaro barn växer upp i idag. Det oroar mig så in i helvete, att barn inte kommer i första hand längre för allt för många.
Avslutar med att säga att det finns unga kvinnor som gör det jobb som krävs om man nu skaffar barn inte tu tal om annat. Men lite för många verkar så världsfrånvarande, okunniga, oskolade, icke tänkande ostabila människor och jag undrar varför de har blivit så? Vad har förändrats i skola, fostran och omgivning? När började det ske och varför? Och nej, jag tog inte upp mansrollen utan tänkte denna gång på alla mammor som barn mitt ibland oss saknar.
Livsglimtar 
Mycket tänkvärt du skriver. Fast det jag tycker är ännu mer alarmerande är att männen i detta (världens mest jämställda land) fortfarande inte fixar att ta halva ansvaret för barn, hem/hushåll. Jag har aldrig kunnat, eller velat lära mig sticka, sy, laga kläder osv. Varken kunnat eller velat lära mig lagat mat förrän barnen var i tonåren. Men det blev folk av mig ändå, och av barnen. Totalt misslyckad var jag ändå inte som förälder, för alla mina barn praktiserar ”delat ansvar”. Hoppas att du kommer ut ur bubblan och kan känna sommarglädje. Bor ni nära sjön? Är den badbar? Kram
Vi har Sottern på gångavstånd men jag är en badkruka och i år är det nog kallt i vattnet, det har ju bara regnat i två veckor, så bada har inte varit aktuellt.
Imorgon sticker vi iväg till Åland på en dagtur, hoppas de har god mat.
I slutet av veckan fyller min man 60 då kommer ungarna och barnbarnen, då blir det rulle i flera dagar.
Jag tror man kan ha många goa sidor som förälder fast man är kass på matlagning och det runt om som hänger ihop med familj/boende. Det vill ju till att den andra parten drar lasset då med mat, städ och annat. Jag har ett förflutet inom sociala men mer praktiskt än att sitta på kontoret och jag är så klart färgad i mitt tänkande om familjer utan rutiner eller någon vuxen som klarar av det där som behövs när man har barn.
Jag känner många familjer där matlagningen inte har varit som jag tycker den borde vara, men som du säger det blir bra människor av de ungarna också. Men jag hoppas de träffar en partner som kan och gillar matlagning för det är så mycket trevligheter som samsas runt god mat och matlagning och bakning.
Sen kommer jag från hel och ren, mycket mat och hembakt, ordning och reda städa på fredag och hur tror du man blir då 🙂 fyrkantig så klart.
Männen är säkert lika vilse som många kvinnor och jag tänker att tappar vi kvinnor fokus på det som vi alltid har skött om så blir det sämre med männen. Tror vår kraft som kvinnor är kittet som håller inte bara familjer ihop utan även samhället.
Kloka och tankeväckande ord… och mycket är sådant som jag instämmer i och själv undrar över …
Frågorna du ställer finns det nog inget svar på, och även om det finns svar så är följdfrågan om vi kan påverka resultatet … 😦
Det är väl det som skaver så förbannat att ingen lösning verkar finnas, en bit kan vi nog ta hand om, men problemet är väl att ungarna har gått bort sig i karusellerna och jag tror inte vårt samhälle har något att sätta emot så ramlöst och laglöst som det har blivit. De sk vuxna verkar inte finnas här för ungarna.
I media får man ju den bild du beskriver, och jag kan oroas över den. Men bland de av den yngre generationen vi känner – främst barn o syskonbarn – finns INGEN sån. Vi har faktiskt funderat (och glatts!) över det.
De unga paren jobbar mycket – och är väldigt engagerade i sina barn, båda två. Det är deras två prioriteringar, inte inte städregler etc. Men det har inte jag heller gjort, får jag erkänna…
Lärde mig aldrig laga mat – det har mina män fått göra, men är en jävel på onyttigheter som sticka o brodera 😉 För det tycker jag är kul. Men tvätten sköter jag o hyfsat(?) mkt städning.
Men kontakten med barn – nu barnbarn – har alltid varit central. Och rolig, ju!
Samma här all ledig tid har gått till handarbete, lagade kläder till en kemtvätt när ungarna var små. Jag har haft en traditionell mammaroll i min familj, jag var duktig på allt sånt för att det roade mig lika mycket som handarbete eller läsa böcker. Det har väl alltid funnits kvinnor som inte har lust att utföra eller lära sig att ens laga mat, föda sina barn 😉 tur att det finns pappor då, det finns ju mycket vi kan dela på i hemmet. Men bortsätt från dina barn och barnbarn så finns problemet i samhället och det är inte bra, det försvinner inte för att vi inte ser det i vår egen närhet. Jag har också väldigt tät kontakt med mina barn och barnbarn trots att jag har varit den där hopplöst duktiga mamman 😉 Kram
Det är inte riktigt det som vi skriver om som är problemet, jag tänker mer på de utsatta barnen där föräldrar inte ser dem har tid med dem pga att all deras ledig tid går till mobilkontakter.
Jo, jag vet ju att det är så. 😦 Skrev för några år sen just om det du kallar ”icke blickmötande tillvaro” (vilket bra uttryck!)
https://lenaikistaminnen.wordpress.com/2013/11/03/barnkontakt-och-mobiler/
Men vi tröstar oss med att inte ”alla” är såna – vilket man kan få intrycket av i TV o tidningar…
För just kontakten ser jag som det centrala. Att man SER och känner in barnen. Sen måste väl få var o en vara förälder på ”sitt” sätt. Själv är jag pinsamt opraktisk o ointresserad av ex vis mat. Behövde inte hjälpa mamma, utan skulle/fick sköta plugget. Så jag har alltid jobbat heltid.
MEN barnen var det centrala i tillvaron, för båda föräldrarna. (Och vi skötte tillsammans det praktiska.)
Jag bor ju i Stockholm och här finns knappt ”yngre” kvinnor med barn. Jag fascineras mer av äldre kvinnor som skaffar barn och oroar sig till döds över det mesta (redan från graviditesbeskedet) som borde falla sig naturligt vad gäller barn. Själv fick jag mitt första barn för 28 år sedan och sedan kom det tre till och jag har haft tur att ha väldigt ”mammiga” pappor till barnen så att jag kunnat fixa mat 🙂
Ännu en vinkel på att skaffa barn, själv bor jag på den fiiina ön och har samma reflektion som dig när det gäller äldre mammor, har även en oroad mammadotter som ger mig daglig input i den resan. Vi kan väl enkelt konstatera att hur andra än gör blir det fel 🙂