Blodet droppar, äntligen

… kommer jag att få tappas på blod igen, sista veckan har varit ett mindre helvete med huvudvärk i alla tänkbara varianter och yrsel. Det blir så när Hb och EVF värden blir för höga, det började efter njurtransplantationen och läkarna vet inte varför en del med cystnjure får detta efter transplantation. Maken kommer hem och hämtar mig, skönt att slippa åka buss/tunnelbana och gå när man nyligen blivit tappad. Jag känner mig ynklig då men samtidigt lättad. Synd bara att jag inte går ner i vikt motsvarande blodtappet. Usch, jag har blivit så tjock, bara måste ta tag i det.

Jag brukar ju ta det lugn normalt, rent av snigeltakt men nu ska det bli skönt att komma igång till bröllopet på lördag. Jag har konstaterat att jag inte längre är skapt för fester, spelar ingen roll vad för sorts fest, jag vill bara vara hemma och verka i mycket små sällskap utan uppklädning och krussiduller.

Att inför själva festandet gå igenom en slags orolig härdsmälta trodde jag aldrig skulle hända mig, jag vill bara vara i tystnaden för mig själv nu för tiden. Har märkt att min närmaste familj äntligen har börjat förstå hur det står till med mig och jag har lärt mig att visa hur jag mår genom att dra mig tillbaka. Oftast funkar det på landet och jag bara kan lägga mig i soffan, mitt i allt umgänge, ligga och ta del av när de spelar spel, pratar och skrattar. Då är jag med fast lite på sidan och blir inte så sjukt trött.

Nu ska jag sätta fart …

 

 

 

 

6 thoughts on “Blodet droppar, äntligen

  1. livsglimtar skriver:

    Det är nog så, förr släckte jag när jag gick hem från fester. Jag har nog alltid haft två sidor, en social, glad, öppen person och så motvikten som vill vara ensam i det tysta. Med åren har jag blivit mer för mig själv, självvald ensamhet är underbar. Ibland spritter det till i det där fartiga jaget, men luften går ur mig så snabbt att det rent av skrämmer. Klart att åren gör sitt, men framförallt är det mitt fysiska jag som inte är en skugga av sitt tidigare jag.

  2. surridurr skriver:

    Förstår dig. Jag tycker inte så mycket om att springa på krogen. Men mer eller mindre spontana fester med vänner gillar jag. Att spela spel tillsammans på en fest tycker jag också är roligt. Detta skulle kanske du också gilla om du mådde bättre? Trist att du inte mår bättre än du gör. Om jag mådde som du skulle jag troligen också vilja ligga på en soffa och på så vis vara med då släkt och vänner babblar, stimmar och stojar intill mig. Litegrann så var det förra våren/sommaren då jag var sjuk. Hoppas du kommer att må mycket bättre till bröllopsfesten. Kram

    • livsglimtar skriver:

      Surridurran, på ett vis så vänjer man sig vid ett sänkt läge, för jag har inget val. Samtidigt som knoppen aldrig går med på denna öken av tillkortakommanden. Jag ska ta det sjukt lugn på bröllopet, har lovat att ta med mig T sex år hem på kvällen och det blir nog lagom för honom och mig. Kram

  3. Eva Lindgren Kokko skriver:

    Jag beundrar dig som orkar det du gör. Själv är jag inte i närheten av dig men är ändå så himla trött. Lite deppad också tror jag att jag är. Jag har fullt sjå att orka med mina barnbarn när dom kommer hit. Och efteråt är jag helt slut med huvudvärk och vill bara sova. Hoppas att du efter bröllop får chans att vila ordentligt på rätt sätt. Jag måste ta ett snack med mina barn också angående barnbarnen. Jag orkar inte springa efter de små hela tiden medan mammorna sitter och surfar på sina telefoner. Kram på dig.

  4. livsglimtar skriver:

    Ja du Eva, det är svårt att så gärna vilja vara nära de små samtidigt som man känner att man helt enkelt inte orkar och att se föräldrarna glo i mobilen får man spader på. Du bara måste våga säga ifrån, men huga så det tar emot och tid har det tagit och klar är jag inte än. Det är inte ovanligt att jag sover en hel eftermiddag efter besök från barnbarn eller för den delen provtagning, snabbesök i vårt centrum, min kropp är inget att hänga i julgranen. Förr var jag någon att räkna med, oftast dubbla jobb och stort umgänge, fester och allt det där som hörde till en mamma med ambitioner att sköta hem, barn och jobb. Jag var duktig på allt, snabb, organiserad och stark … tills utmattningsdepressionen tog mig och med den kom allt på kroppen snett och vint.

    Sen dess har jag aldrig blivit mig själv igen, känner att jag tjatar om detta att jag har varit så jäkla duktig … det är som om jag aldrig kan smälta att en så effektivt frisk arbetande person både privat och arbetsmässigt kan gå så i sank. Att ständigt ha en skalle som vill massor och normalt drog det lasset som ingenting, till en skalle som vill mycket och en kropp som nästan inte orkar något. Jag tror aldrig att jag kan smälta det sveket som jag känner att min kropp har utsatt mig för detta liv. Så jäkla onödigt och bortkastat, just jag som alltid har hjälpt andra, velat finnas till och stå stark till den som behövde någon att luta sig mot en stund.

    Nää, låt all kraft vara kvar hos en egoistisk slöfock som inget vill varken med sitt liv eller andras. Åhh, så bitter jag låter och så bitter jag känner mig, det här med Gud och meningen med livet är jag inte färdig med. Mest en känsla av ”vad ska det tjäna till” att slå undan benen på goda krafter och som nu i vårt förändrade land flöda över av knivar, skjutvapen, granater, det onda helt enkelt, mest bara rent skit och våldsam död. Vad ska det tjäna till?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s