Döden, döden

Tidigt vaknar jag och inser att kroppen är annorlunda, ligger kvar i sängen, ovillig att dra undan mina mjuka, varma och omfamnande sängkläder. Ligger där och känner in kroppen och inser att den starkare värktabletten har jobbat på ett helt annat vis än de vanliga Panodil jag tar ibland.

När man som jag har ständig värk någonstans i kroppen sedan tjugo års ålder av fibromyalgi som bara flyttade in i min kropp utan att fråga om lov.  Då är man så van att ha som en värkmatta i hela kroppen att man inte vet hur det borde kännas att ha en kropp, det vill säga inte alls.

Så jag ligger där och njuter av att kroppen inte har ett dugg att liksom peka ut denna morgon. Tankarna slingrar sig ut och in och det jag inte vill tänka på tänker jag så klart mest på.

Katten som låg död mitt i vår körfil igår kväll, nyasfalterad svart gata, på väg till landet, ingen möjlighet att stanna bilen. I samma veva jag ser misse, svart med lite vitt runt nosen och blod, stel och inte i vår värld längre, så åker vi över honom. Inte på honom tack och lov, för då hade jag nog aldrig slutat gråta. Det här med alla djur vi människor dödar i vår framfart på vägarna har jag riktigt svårt att klara av, mosade fåglar med sorgsna vingar som liksom vinkar av vinddraget från bilarna som kör förbi. Hela mitt jag dras till det jag inte vill se och så gråter jag eller sitter och skärper mig för att inte gråta.

Denna morgon var det bara att masa sig upp och överraskas av hur mycket längre hösten kommit på landet än hemma. Maken har köpt en lövblåste som jag kan lova att han vill inviga idag, testa lite. Meningen är att han ska kliva i skyddsoverall, ta fram och fylla målarsprutan för nu ska nya huset målas invändigt.

Nybryggt kaffe fyller huset med sin längtansfulla runda doft, jag såg framför mig den rostade mackan med smör, marmelad gärna av aprikossmak och så skivorna med dansk fisost som vi kallar den hemma hos oss. Det är Svarta Sara eller Gamle Ole som vi periodvis bara måste dela vårt frukostliv med. Men till denna morgon har vi glömt att köpa rostbrödet vilket känns snopet när man är inställd på en kulinarisk morgonkick.

Nu ska jag ta en påtår och ute duggar det sa maken nyss …

 

14 thoughts on “Döden, döden

    • MarveW skriver:

      Så är det! Jag gillar att längta och jag gillar att uppfylla längtan. Oftast är det inte så stort. Behöver inte åka jorden runt, vara äventyrlig eller modig. Ofta finns det allra bästa alldeles nära, som att bara få sitta på balkongen, njuta av en solnedgång eller att få en rostad macka till frukost.

    • livsglimtar skriver:

      Så skönt att höra mina tankar från någon annan, jag har haft tur som har fått förmånen att resa och göra mycket av den sortens drömmar, så jag drömmer inte om att resa, eller leta tillfredställelse på annan ort. Mitt inre är i frid med det stora i det lilla helt enkelt, jag tänker och skriver om tillvaron för mig och annat jag reagerar på, mer än så behöver jag inte.
      I stugan på landet i tystnaden i varandet av nuet på altanen eller inne där njuter jag nästan sjukt mycket av ensamheten, den självvalda.
      Bara att följa löven som faller, en fågel på flykt, en doft av fuktig jord, kretsloppet som jag njuter så av. Kram

  1. Tanja skriver:

    Tråkigt med katten. 😦 Jag har också väldigt svårt för döda djur eller djur som far illa, inget annat påverkar mig lika starkt.

    Någon skrev i ett forum för reumatiker, som jag är med i, att om personen vaknade en morgon utan smärta skulle hon tro att hon var död! 🙂 Du har gått väldigt lång tid med smärta. För mig är det ”bara” 1,5 år sedan jag senast hade en smärtfri dag. Helt sjukt egentligen att varje dag ”börja om” med samma smärtor och krämpor.

    Med mig är det ok, vovven är go och glad, mitt livs kärlek och stora glädje! Lungorna är skräp som vanligt, reumatismen envist ihållande, men cancern är förhoppningsvis väck för all framtid (nästa koll i december). Ska snart träffa lungläkare för diskussion om möjligheter för tillvaron nu är ovärdig och förnedrande. Förhoppningsvis leder samtalet till förbättring.

    Ha nu en skön dag! Stor Kram!!

  2. livsglimtar skriver:

    Men visst är det märkligt att bli så in i själen rörd av djur, när det händer olyckor där jag läser att djur har varit inblandade så blir jag arg när de inte talar om hur det gick för djuret de krockade med. Bryr mig mer om det än de som satt i bilen … Fast jag självklart känner även för människorna som satt i bilen, men inte på samma vis som för djuret.

    Så bra det blev med hunden i ditt liv, bara visste att det skulle bli kanon för dig. Där ser man att det inte finns någon rättvisa i världen, reumatism … som om det inte räckte med lungorna?
    Hoppas verkligen att lungläkaren kan hjälpa dig på vägen.
    Tack för dina rader, här är vi två som tänker på dig och undrar hur det går, hur du mår, Angeli och så jag då. Hon läser mina inlägg, men skriver inga egna längre, synen är så dålig.
    BamseKram

  3. gunnardeckare skriver:

    Jag blir också berörd av av att se döda djur på vägarna. Tyvärr har jag vant mig vid grävlingarna eftersom det nästan alltid finns nån sån som blivit påkörd under natten vart jag än åker.
    Värst är fåglarna som flyger in våra fönster och bryter nacken. Det kan jag aldrig vänja mig vid tror jag.

    • livsglimtar skriver:

      Håller verkligen med dig, vi har också haft fåglar som flygit in i rutorna, en fågel låg död på marken när vi kom ut, men annars har de klarat sig. I våras dök en duvhök ner och missade fåglarna som satt i fågelmataren, han såg lite rufsig ut då han for in i en gran utan byte. Någon dag senare krockade han med vårt fönster, en redig smäll, jösses så rädd jag blev, for upp ur soffan. Min man rusade ut och såg duvhöken på altandäcket, maken gick in så fågeln fick hämta sig i lugn och ro. Flög upp och satt på räcket en stund och sen flög han vidare, inte sett honom något mer.
      Jag är helt såld på fåglar, inte ute i markerna och skådar, men här på landet matar jag mängder av fåglar och skriver upp när det dyker upp en ny art. Trodde väl aldrig att jag skulle bli en så känslomässig djurmänniska.
      Just att vara här på landet ensam är så underbart, tänker på vintern för några år sedan när det var så mycket snö. Bortsett från alla fåglar jag njöt av varje dag, så var det fantastiskt att på morgonen gå ut och titta på alla spår i snön som kommit till på tomten under natten.
      Lyckan när jag såg vargen gena över grannens tomt, eller skrämma upp lokatten när jag var ute med vår hund, rådjuren, grävling, rävarna och harar. Jag blir hög av endorfiner när djur visar sig, varje resa hit ut och hem ser jag duvhökar och falkar sitta på staket och pinnar, jag räknar rådjur, räv slinkande över vägen, älgar till och med en albinoälg, en maffig berguv som har boat i ett område som heter Hjorthagen utanför Lidingö där vi bor, den satt på en lyktstolpe till min enorma glädje. Har sett rovfåglar som slogs om ett byte i luften, en tappade taget och den andra tog bytet efter en luftfärd. Jag har så många upplevelser och jag blir aldrig mätt, ständigt lika lycklig.
      Men som vi konstaterar det är så sorgligt med överkörda djur, jag kämpar ständigt med gråten när det ligger ett överkört rådjur vid vägkanten eller viltvårdarnas varningsskylt är uppsatt vid vägen där deras bil står, jag vet allt för väl vad det betyder. Kram

  4. Znogge skriver:

    Lite snopet med brödet för just den sortens ostar är perfekta på en rostad smörgås!

    Visst är det så sorgligt att se dessa djur längs med vägarna. Man önskar att man kunde göra något men nej…

    Kram

  5. surridurr skriver:

    Vilken härlig start på dagen. Synd att brödet uteblev. Precis nu när läser detta har jag bestämt mig för att ta fram brödrosten i morgonbitti. Ja det är verkligen hemskt med trafikdödade djur längs med vägarna. Vet du att efter mycket knepande, ömma fingrar och fingertoppar har jag äntligen fått ihop en lila disktrasa. En till på gång. Kram

    • livsglimtar skriver:

      Men hallå! Nu blev jag jätteglad 😉 visst är de härliga att använda. Jag stickar eller virka nya då och då, behövs och så vill jag ha nya färger. Det är också fint att virka en kant runt om i avvikande färg. Kram

    • surridurr skriver:

      Så tänkte jag. Köpte garn, stickor och en virknål. Men du ska veta att det där garnet blir jag tokig på. Måste klippa loss en ände och försöka nysta ut den och till slut blir det en nystan i 5-kr storlek, klipper av, börjar om på nytt ställe igen. Vilket jäkla göra det var att komma på hur man lägger upp maskor. Sedan nästa problem……hur stickar man. Din disktrasa blev luftig. Det blev inte min. Stickade det enda jag lyckades komma ihåg, vartannat varv räta, vartannat varv aviga. Och så stickar jag så hårt att det gör ont, och som sagt luftig blev den inte alls. Virknålen vet jag inte varför jag köpte för jag har ingen aning hur man gör med den. Har nu köpt nytt garn som förhoppningsvis inte är så tjorvigt samt tjockare stickor. Det kanske blir luftigare med dom?

  6. livsglimtar skriver:

    Du ska hålla garnet lösare, ibland räcker det att just ta tjockare stickor. Du kan sticka rätstickning, första varvet alla räta maskor, nästa varv tillbaka stickar du alla aviga och så fortsätter du så. Sen om du vill kan du på nästa trasa sticka fyra räta, fyra aviga, fyra räta, fyra aviga varvet ut och på varvet tillbaka stickar du avig på avig och rät på rät. Allt finns om du bara letar efter beskrivning slätstickning, rätstickning på nätet inspelat hur man gör. Tycker du är riktigt duktig, min dotter började som dig, jag fick sticka lite ordning på hennes maskor när vi träffades, men nu klarar hon av det utmärkt, det kommer du också att göra, kämpa på. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s