Uppriktiga tankar får man ha det?

Efter flera dagar av passivitet som bara kan skyllas på en hopplös kropp kliver jag iväg till källaren med torrsopor och fyndar böcker. Det här med böcker och den lyckokänsla de ger mig, rent av att bara titta på dem. Vissa böcker läser jag mycket om och tänker eller mer känner att den vill jag någon gång läsa. Sällan köper jag nyutkomna böcker, allt för ofta blir besvikelsen för stor av bokens innehåll, för att känna att hålet i plånboken är ok.
Ju mer det skrivs om en bok ju längre bort håller jag mig, bara vet att de inte är värda pappret de är skrivna på i min smak, vilket sällan eller aldrig stämmer överens med kritikernas rosor.
Nu för tiden är det deckare på längden och bredden jag tuggar i mig, det lättsmälta passar mig utmärkt. Men det betyder inte att jag inte läser annat. Jag har fullständigt vräkt i mig böcker sedan jag lärde mig läsa och det blir nog så in i det sista. För några månader sedan började jag skriva upp vad jag har läst, kommer fortsätta med det.

Men är det inte lustigt så lätt tävlingsidioten i mig vaknar upp? Det hör ihop med datumet jag skriver upp när jag har läst slut en bok, det triggade genast igång en inre stress, som en slags tävling om hur lång tid det tar att läsa från en bok till nästa. Blir trött på mig själv, att vara duktig och prestera har varit typiskt mig så pass att jag körde mig själv i botten, duktig idiot eller hur?

Men tillbaka till böcker, hittade Göran Rosenberg Det förlorade landet. Ärligt talat tror jag att jag har varit jude i ett tidigare liv, de fascinerar mig otroligt mycket i de böcker jag har läst sedan tonåren. De stora släkterna livligt beskrivna i Isic B Singers historier om judiska familjerna med galna religiösa floskler och idéer om hur ett liv ska levas. Det yra, brokiga som påminner om en annan favorit fast i filmen värld Fellini.

Jag retar mig på dem, de utvalda, självgoda som bara förser sig, drar upp välkända murar som luktar egenmäktigt förfarande med andra folks liv. Samtidigt som jag roas så gråter jag mig genom de livsöden som ständigt bjuds i deras otroliga historia som de dock har delat med många andra minoriteter om de nu ens räknas som det, minoritet menar jag. Andra som har behandlats lika illa genom historien, men vars öden inte anses lika viktiga som just judarnas. Ja, många tankar har jag och i det Sverige vi har skapat åt oss idag, när allt som inte är likriktat liksom godkänt av vårt övre skikt, anses som rasism. Så ligger jag nog illa till för jag censurerar inte mina tankar än och hoppas vi som vill tänka fritt kan få fortsätta göra det även i en framtid.

Snart ska jag öppna Rosenbergs bok och jag hoppas och ber om en frodig historia och inte bara en trälig tidsfakta.