Gråten befriar

Efter en Allhelgona helg med barn och barnbarn, besök på kyrkogården och gemensam middag, så mycket skratt och kärlek med de jag har närmast hjärtat.
Under kvällen började min fot göra hysteriskt ont igen och jag känner mig så frustrerad över att när jag tror att foten börjar bli bra så börjar det om.

Min son ringde dagen efter och sa åt mig att skaffa en scooter, jag tittade på företagets hemsida och pang i måndags så köpte jag en sån som kommer nästa vecka. Tänk att jag kan åka vart jag vill här hemma, hälsa på sonen oavsett om foten inte går att gå på eller svagheten har tagit mig.

Svagheten är inte bara rent fysiskt just nu, jag vet att det går i vågor upp och ner. Sorgen bor i mig och jag kan inte sätta fingret på vad det är som vill rinna över i tårar. Jag kan sitta här och känna mig så tillfreds med tillvaron, stickningen går i mina händer, kanske TV:n står på eller radions lugnande röster på P1. Plötsligt rinner tårarna och det känns som om jag har en inre fabrik enkom för tillverkning av tårar. Men gråt då tänker jag, böla på så jag kan få vara ifred sen …

När jag värmer lite rester till lunch får jag ont i skinkorna och då vet jag att det är fibromyalgin som jäklas med min kropp och det kan jag tycka saker om, men är van vid. Äsch, en fika som lyfter får jag allt brygga mig och sticka vidare mellan tårarna.

4 thoughts on “Gråten befriar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s