Minst sagt vilse i pannkakan

Här rinner så mycket vatten att det inte är klokt, själv flyter jag mest på ytan och får inte så mycket gjort. Men klart att ni förstår att jag inte mår bra eftersom jag är så tyst här inne.
För att återgå till vatten så har jag hamnat i bakvatten som kväser det mesta i sin linda.
Lågt blodtryck och hög puls lämnar mig ofta i ett ömkligt tillstånd, igår fick jag för mig att ta bussen till vårt lilla centrum.
Visst tog jag mig dit, långsamt promenerade jag ner till första affären av de tre jag skulle besöka, så långsamt iväg till nästa och det är nu kroppen börjar konstra. Långsamt går jag in på Coop, listan i min ficka blev liggande, orkade helt enkelt inte hämta en vagn där ute en bit ifrån affären. Tog tre saker jag kom ihåg och segade mig till kassan, väntade i en evighet på att få betala, en tant som inte kom ihåg sin kod trasslade och jag önskade henne dit pepparn växer. Snurr i skallen snart viker sig benen, jag betalar varorna och rafsar ner allt i påsen. Segar mig fram till en soffa där på Coop vid utgången, ser en bekant och tänker ”kanske ska han hem och jag få åka med”. HEJ! Säger jag, men han hör mig inte och går ut, jag sitter kvar och flinar liksom inom mig, klart min röst inte ens hörs.
Ynkligt, flåsande, snart liggande på marken släpar jag mig till busshållplatsen, har sån tur att den kommer direkt.

Ungefär så här är livet nu, jag premiäråkte min scooter med samma resultat, fick hjälp av en man i arbetarkläder att få in scootern i hissen, själv halvlåg jag på golvet i trapphuset, så yr och svag att jag inte visste vad jag skulle göra. Väl hemma vänds kroppen ut och in och jag borde surrats på toan för att inte svimma och hamna på golvet.

Så nu förstår ni som ev väntar på några rader från mig att det inte kommer något kul ur mig.