Kan bara konstatera att även denna dag är tung att bära, det är vilsamt tyst i hela huset och det grå har lättat lite över Stockholmssilhuett.
Det finns något vilsamt i mitt depressiva varande, bara sitta rakt upp och ner och titta ut.
Där ute där ni andra bökar omkring i er stressade tillvaro med arbetskamrater att skratta med, reta sig på, äta lunch med, livet som alla borde leva.
Inväntande helger och högtider när det ska umgås och förväntningar uppfyllas.
Känslan av ”äntligen fredag”, ut från jobbet svävar själen och skaffar det där myset på sin väg hem.
Somna i soffan mitt i TV-underhållningen, hasa in i badrummet, borsta tänder och sen ner i sängen.
Livet, inte tu tal om annat.
Men här sitter jag som på vänt, sjutton vet längre vad jag väntar på? När jag blev sjuk … Ja, nu kommer det gnäll igen, men det är som om det hjärtat är fullt av bara vill tränga sig ut, eller mer troligt tankar som tar plats, pyser ut.
Andra har sett mig och jag själv såg mig som en stark resurs, då innan allt förändrades.
Inte har jag varit religiös i kyrklig mening, präster gör ofta ett bra mänskligt jobb med folk i olika själslig nöd, men jag är inget för den rent kyrkliga delen, upphöjdheten, flosklerna.
Så mitt tillstånd med gud har aldrig varit en självklarhet.
Min andlighet finns, men på ett mer andligt plan än kyrkligt, hur sjutton det nu låter? Så när jag blir sjuk och aldrig hittar tillbaka till min kropps kraft, då har jag ofta undrat ”vad det ska tjäna till, att kapa benen på en bra resurs i samhället?” Finns han Gud, i brallan, och varför ska så många år av mitt liv, min resurs att hjälpa andra raderas ut på detta vis?
Meningslöst, när man som jag inte bara ville en massa utan också drog igång mycket, tänkte på andra, fanns för andra.
Inget helgon precis, men en sån som samhället behöver oändligt många av.
Det här att inte kunna välja, det förstår nog bara andra som själva hamnar i samma tillstånd. Alla dessa år som frisk när jag inte förstod eller ens tänkte på att jag valde hela tiden.
Hela livet är egentligen inget annat än ett evigt väljande av krokiga stigar, raka autostrador, plums i böljan, snedsteg, avsteg, klättring, hasning, ålning, platt fall.
Det viktigaste som gör livet värt att leva är uppvindar, har ni hört ett så vacker ord, uppvindar. Det är där all njutning finns, gråskalan tonas bort och alla tänkbara färger tar över, livet när det är som mest åtråvärt i en uppvind.
Livsglimtar 
Uppvindar var verkligen ett bra och upplyftande ord! Det är verkligen tur att vindarna inte blåser på samma envisa håll hela tiden för då skulle det bli för grått och för kallt. Sedan måste jag erkänna att detta år har varit tungt…
Vissa år är verkligen sega på en massa vis, vi får båda hoppas att nästa år blir lite snällare mot oss. Jag förstår att du har mamma din i tankarna, det första året brukar vara så himla jobbigt, alla högtidsdagar när personen inte är med för första gången, alla gånger man lyfter telefonen för att ringa, så många tankar och tårar. ❤
Arma vännen, att du måste må så här. Är du hemma eller på sjukhus? Orkar du ta dig ut?
Kram
Jag är hemma tack och lov, ut kommer jag inte nu det är bara flåsigt och jobbigt att gå. Men idag under eftermiddagen tycker jag att det kändes lite bättre, hoppas så att det långsamt blir bättre. Här var det kombinationer av kroppsligt förfall och på det blir jag deppig, men tursamt går det mesta över. Så jag är bara nere och vänder snart upp mot ljuset igen.
Jobbigt har du det men en bra avslutning med Uppvindar tycker jag. Hoppas att du får sådana i form av bris eller storm.
Jag använder min sida till att ösa ur mig, efter mitt skrivande mår jag oftast bättre. Egentligen borde jag kalla sidan Ventilen i stället för Livsglimtar. Lite tjatigt blir det periodvis eftersom jag har en sjukdom som går i skov och lite annat kroppsligt krafs som får för sig att ta plats då och då. Men det är det som är det fina med bloggar, man behöver inte läsa dem alls om de står en upp i halsen eller så. 🙂
Jag har läst din blogg så pass kort tid att jag inte känner till din bakgrund.
Fint och öppet skrivet av dig i alla fall.
Och jag tänker så här för mig själv, att vem som helst kan bli sjuk när som helst. Vare sig det handlar om depression, cancer eller annat.
Då man är frisk reflekterar man inte så mycket över det man har, man stressar på så som du säger. Men en dag kan man bli tvungen att stanna upp.
Jag FÖRSÖKER leva i nuet.
Kram!
Det gör du så rätt i att leva i nuet, vilket både är det lättaste och svåraste. Nuet låter sig inte fångas så lätt alla gånger, vi längtar och väntar på framtidens olika projekt och är det inte det så hänger många kvar i förr.
Man kan aldrig förbereda sig på de ev omställningar som livet har i beredskap för en, det slår oftast ner med förödande kraft. Sen börjar anpassning och acceptans vilket tar en evighet, livstid antar jag, beroende på hur man är funtad.
Kram!