Minnet blir inte skarpare av stressen att ha mamma på sjukhuset. Jag har satt mobilen på larm två gånger per dag för att komma ihåg min medicinering. Den larmar och jag stänger av … fortsätter med det jag höll på med och inser timmar senare att jag har glömt att ta mina piller.
Nu är vår dotter och hälsar på sin mormor, ikväll åker inte vi dit, ska hem till mammas hus och hämta blommorna och kasta ut mat ur kylskåpet.
Det här att ha någon nära som ligger så sjuk får mig att må så himla konstigt. Svårt att slappna av, som om jag far fram och tillbaka mellan sucken som gör att jag pöser ut och knuten i magen som snurrar ihop mig.
Det är så obehagligt att inte veta hur något går, det blir som om jag inte kan leva det vanliga livet. Liksom beredd på utryckning hela tiden.
Larma bäst det vill, minnet är kort men intensivt
Livsglimtar 
Det är en jobbig situation som du är i. Jag har tyvärr upplevt detsamma några gånger. Du måste se till att du tar din medicin och även äter och dricker. För att orka.
Kramar!
´Kram, hoppas på det bästa!
Det blir tokigt hur det än blir, typiskt livet. Kram
Gunnar, då vet du att det är som ett hamsterhjul som man liksom springer och springer i utan att komma fram. Jag ska sköta mig framöver. Kram
Hur väl känner jag inte igen det från min mammas sjukdomstid… Ständigt beredd och sedan allt över. Slut.
Hoppas det går bra för din mamma.