Insåg idag när jag gick genom lägenheten att jag var vaktad av både liggande och stående soldater med gevär här och där. Lite kvarglömda leksaker efter T äldsta barnbarnets senaste besök, farfars gamla plastsoldater eller är det kanske sonens?
Det var så mysigt att ha honom här, tid för prat, ätande och kramar, på slutet gick luften ur honom och jag tyckte han var lite varm när vi kramades hej då. Farfar hann inte mer än köra hem honom så kom ett mail med en bild på T visandes mage och bröst med utslag, vattkoppor på gång. Först fick jag lite spunk, farfar har aldrig haft vattkoppor och jag med mitt nedsatta immunförsvar.
Började leta information och insåg att bältros som jag tänkte mig var mitt kommande öde, ett månadslångt lidande visade sig inte alls hänga ihop med smitta från vattkoppor, vilket jag alltid har trott. Läkarna vet inte varför man får bältros och har inte en aning om vad som utlöser det hela. Så om vi har tur nu så får farfar inte vattkoppor, en ”njursyster” till mig, vilket betyder att även hon har fått en ny njure. Hon berättade att hon passade sina barnbarn när de hade vattkoppor, för hon hade ju haft det som barn. Men hon fick vattkoppor en gång till, läkarna trodde inte det var sant, utgick ifrån att det var för att immunförsvaret är sänkt med medicin för att njuren ska stanna kvar och inte stötas ut. Så nu lever vi farligt framöver i väntan på om vi ska klara oss.
Det har varit mycket nu de senaste veckorna, mamma är vid relativt gott mod, men kroppen har tagit stor skada och jag är inte så säker på att hon kommer hem. Något boende skulle jag vilja att hon tryggt kunde få komma till, om det nu finns några boenden som fungerar som det är tänkt eller om kommunen vill släppa till med boende? Imorgon ska jag och maken till ett möte med överläkaren och övrig personal, ska bli skönt att höra vad de har dragit för slutsatser om mammas tillstånd.
Jag har sedan sist varit till en sjukgymnast som bände, vände och vred mig hit och dit, vips så var värsta flimret och evighetshuvudvärken bara borta. Det har lämnats blodprover och urin för att konstatera att det mesta är riktigt bra. Bara Hb:t som börjar bli för högt igen, dags att tappas på blod. Crp ligger alltid lite för högt, kroppen kämpar på med något envist.
Sen har jag slingat och klippt mig vilket var på tiden, skönt att få det gjort. Barnvakt har vi varit till yngsta lillgrisen när päronen hälsade på mamma. Så lite händer det när tiden går, jag har varit så kroppsligt trött efter första tiden med mamma sjuk, oron finns där hela tiden och så flängandet dit och hälsa på. Samvetet det dåliga har en tendens att bre ut sig mer än vad som är ok.
Har köpt en cykel som jag kan sitta i soffan och trampa på, den funkade riktigt bra, premiärtur framför TV:n med stickningen i händerna. Måste bara köpa en typ badkarsmatta så att cykeln inte åker iväg. Nu jäklar ska väl kroppen få motion 🙂
Stackarn.
Livsglimtar 
Håller tummarna för att du inte får vattkoppar nu. En sån där typisk jan-februarisjukdom!
Det skulle ju vara helt galet nu när mamma ligger sjuk och behöver besök och stöd. Jag känner mig redan utan vattkoppor som en som inte är så mycket att hänga i julgran.
Jag tror att du klarar dig!
Jag är ju själv så naiv att jag tror detsamma. Det har varit så många kroppsligt tunga saker att jag bara måste få slippa något. Inte finns det mycket rättvisa i fördelandet av sjukdomar och inte hjälper det att svära över det heller, tråkigt nog, jag är väldigt bra på svordomar. Har övat i många år nu …
Hoppas du klarar dig, håller tummarna. Cykling och stickning = multitasking = bra jobbat 😀🚴🏼
Haha typiskt mig tycker jag, sån var jag hela mitt friska liv, alltid på gång. Mycket på en gång var så naturligt för mig. Multitasking låter häftigt, hur går det för dig med utslagen?
Kram
Tack det går bättre å bättre. Ögat är bara lite irriterat och utslagen på huvudet har blivit till små ruvor så det läker, skönt.
Bra!
Min svärfar hade bältros och det var inte så kul har jag förstått. Vattkoppor hade vi alla syskon som barn och det var inte trevligt då men nu är man glad att man är immun.
Jag lekte mycket med leksaksmilitärer som barn vilket kanske inte är så konstigt eftersom min far var officer.
Hoppas att det ordnar sig för din mamma.
Jag har alltid bara hört om hur hemskt bältros är och att det tar lång tid. Alla pojkar verkar gilla de där små militärgubbarna, barnbarnet T bygger fort och ställer upp olika gäng som försvar här och där. Jag brukar titta på honom och lyssna när han leker med prylarna. Vi har sparat mycket leksaker från både sonen och farfar. Hinkar med massor av smågubbar, prylar vilket T aldrig verkar tröttna på.
Kram
När min mor blev riktigt dålig hann bara min syster ned innan morsan försvann. Med farsan hade jag mer tur. Åkte ned så fort han blev sjuk och hann både vara med honom (på sjukhuset) tre månader, tömma och städa hans lägenhet samt leta upp ett boende i området han själv valt. Det var han själv som föreslog att han skulle lämna sin lägenhet.
Jag hade med mig kamera och kommenterade olika saker samt talade med personal och varje eftermiddag åkte jag sedan till sjukhuset och så tittade vi på filmen och min far fick bestämma själv.
Han valde ett boende men tyvärr hann han bara bo där några veckor innan han dog.
Ett extra plus i att filma med kamera eller mobil är att jag nu har filmer med både mor och far där vi talar om allt möjligt. Där vi gör klart hur det skall vara vid begravningarna, hur saker och ting skall fördelas och så vidare.
Viktigast är dock samtalen vi hade. Vi hade ”talat klart”, så långt det gick.
Jag kan nu, ett par år efteråt, ta fram någon film och lyssna på hur de uttryckte sig, kroppsspråk och liknande.
Att ha ”talat klart” och frågat alla jobbiga frågor samt att ha filmerna idag är väldigt skönt. Rekommenderar att alla talar klart med sina nära och kära. Tror att sorgen blir lite lättare att ta om man gjort det.
Så klokt du tänkte och handlade med dina föräldrar, så skönt för dig att du kände dig klar när de gick.
Min syster dog i lungcancer alldeles för tidigt 49 år, jag har skrivit om det under rubriken ”Min syster” jag skrev om dagarna som ledde fram till hennes död.
Efter hennes död var det bara mamma och jag kvar vilket gjorde att vi kom varandra nära genom allt prat och sorgen efter syrran. Så vi har pratat och pratat om allt från förr, vilket känns väldigt skönt att vi har gjort. Mamma har genom åren tagit del av min familj, stora helger, bröllop, barnbarn, ja, du vet hur ett liv levs om man håller ihop som familj.
Jag önskar att fler förstod hur viktigt det är att ha dessa samtal med nära och kära, att man också passar på att rensa luften och försöker prata ut, lösa upp ev gammalt groll. Det gjorde jag också med syrran, vi tittade på varandra och konstaterade att vi var ”klara” med varandra. Mitt i sorgen som levde sitt eget liv så kände jag att vi hade pratat igenom det som vi som syrror hade haft problem med genom åren.
Tack för att du delar dina tankar med mig. Kram