Efter mötet med läkaren och personalen som sköter min mamma känner jag mig avslappnad på ett skönt vis. Jag har oroat mig för deras beslut, olidligt rädd att de skulle anse att mamma skulle skötas om av hemtjänst i sitt hem, olika människor sex gånger per dag, in och ut, ingen vettig städning, halvdag omsorg, ingen som ser till att hon äter, sköter hygienen, allt en person med riktigt skadad kropp behöver. Lugn och ro, kärlek, tid för lite prat och skratt.
Men min bedömning av mammas skador visade sig stämma och en del jag omöjligt kunde se berättade de om för mig. Nu till att börja med blir det ett korttidsboende, under den tiden får vi träffa biståndsbedömaren från kommunen och sätta bollen i rullning att hitta ett permanent hem till mamma.
Det känns som ett ton har lossnat från mina axlar, måtte det nu bli så bra som jag drömmer om. Nu snurrar ett helt hus i skallen på mig, mammas hus som ska tömmas, städas ur så fort kommunen tagit sitt ansvar och placerat henne. Tur att vi har två barn, måtte de nu hjälpa oss framöver.
Själv var jag efter besöket hos mamma över till njurmottagningen och tappades på en påse blod. Åkte taxi hem och fick skratta gott med chauffören som visade mig sin platta med adressbeställningen. Jag var i hus 10 på Njurmottagningen, på hans platta hade någon skrivit ”hus 10 Djurmottagningen” jag bräkte, muade och kacklade passande och så skrattade vi så gott.
Livsglimtar 
Ha,ha. Ja du kanske ska besöka en veterinär nästa gång. Jag hade en läparkompis som gav mig antiinflammations medicin för djur. Funkade bra
Hahaha det är nog tvärt om som är problem, att ge våra djur vår medicin, då tar vi nog livet av dem.