Sitter på ett gungfly av märkliga känslor

Efter ännu ett möte på sjukhuset med samordnare både från sjukhuset och kommunen kommer nu min mamma att tillfälligt flyttas till ett korttidsboende. Samordnaren från sjukhuset berättade om alla skador mamma har och hon från kommunen skrev och skrev.

Mamma kommer aldrig att kunna rehabiliteras till ett liv en frisk lever, men kommun vill ändå att hon ska bo 3-4 veckor på detta boende, så de kan titta efter förbättringar. Egentligen handlar det om att kommunen hoppas att de kan slippa placera mamma på ett permanent boende. Det är ju mycket billigare att ha henne hemma med hemtjänst flängande ut och in sex ggr per dygn. Men det låssas de inte om, och jag litar inte ett dugg på kommun.

Nu för tiden räcker det inte att en mänska inte kan ta hand om sig själv, förlamad i kroppen, aldrig kan stå eller gå igen och utslagen i hjärnan. Hon sitter i rullstolen där man sätter henne, eller ligger om man lägger henne, hon vet bara att hon har en högersida, vänster sida är inte bara förlamad, hon har helt tappat kontakt med den, sk neglect, mentalt likaså med den delen av rummet, den finns inte, står jag där så håller hon huvudet enbart till höger, hon hör min röst, men tittar inte åt mitt håll, avståndsbedömningen är också borta.

Synen är nästan helt borta, hon hör dåligt, kan inte äta annan mat än i mos och pateform på grund av förlamningen av sidan.

Nej, jag skriver inte mer om allt som blev fel efter blödningen i hennes huvud. Vill bara visa hur lite kommun bryr sig om hur folk mår, de ska lik förbannar skicka iväg henne för att se om hon bättrar på sig. Tänk så isolerad mamma skulle bli hemma, folk ut och in hon som inte har sitt tänkande intakt. Sitta där de har satt henne i rullstolen eller i sängen. Inte kunna äta, dricka, värma mat, gå på toa, sätta på TV eller radio, hon kan inte ens larma på hjälp. Men fan så fint om de kan få hem henne …

Åkte dit idag igen med hennes kläder och medicin, det hon behöver på korttidsboendet. Allt skulle märkas med hennes namn, fick tag i märkpenna och satt i bilen och skrev namnet i hennes kläder, mycket märklig känsla. Allt är så konstigt att jag inte har något ord som passar mina känslor.

 

7 thoughts on “Sitter på ett gungfly av märkliga känslor

  1. Maria skriver:

    Fruktansvärt! Det låter så bra ”att få bo hemma” men som du skriver så för just henne så är det ju ett straff. Hoppas att det ordnar sig.

    • livsglimtar skriver:

      Just det där att jag känner mig lika utlämnad som min mamma är, till folk man inte litar på. Jag har talat om vilket boende vi vill ha, men det är ju självklart så att det bara finns plats där om någon redan där boende dör. Jag sa att vi tar det boende som finns ledigt tills det vi vill ha får plats. Då såg hon nöjd ut bedömmaren och jag tänkte att det kanske betyder att mamma aldrig kommer att ”få plats”. De kan ju luras hur som helst och samtidigt mår jag så dåligt av att inte känna tillit till kommun. Jag var inte så här negativ förr, nog har samhället förändrats enormt sedan jag själv jobbade i kommun, den kommunen finns inte mer som jag var anställd av.
      När någon är så sjuk att det är självklart med ett totalt omhändertagande så mår i alla fall inte jag bra att möta kommunens tjänsteman som inte kan bekräfta det min familj behöver höra för att känna oss trygga i vår otrygga situation. Det självklara är inte längre självklart …

  2. beskrivarblogg skriver:

    Att trycka på ”like” är så fel – jag gråter över din mamma och din vånda över hennes fortsatta liv – kommuner bryr sig inte, kommunen kan inte bry sig – jag hoppas så att det blir som det ska till slut, att din mamma får resten av sitt liv på det sätt du och de dina önskar, många kramar till er alla!

  3. livsglimtar skriver:

    Tack för värmen du skickar med dina ord, nu är det bara att beta av veckorna, vänta och se kommunens nästa drag. Vi ska inte säga upp mammas boende sa kommunens tjänsteman. Tror ju att hon driver med oss.

    • livsglimtar skriver:

      Idag ringde en syrra och sa att vi får in mamma på korttidsboende i Täby i stället för Årsta vilket gjorde mig glad. Närmare att hälsa på för oss och ”rätt håll”.
      Nyss ringde min mamma till mig för första gången sedan blödningen, en syster ringde upp och gav henne luren. Det är väldigt blandat prat, helt normalt och sen bär det iväg i fantasins värld. Till slut lyckades hon knäppa bort oss mitt i pratet, hon har ingen som helst ordning på saker.

  4. Znogge skriver:

    Innan min mamma gick bort så bodde hon hemma med hjälp av hemtjänsten. Trots att hon var frisk bortsett från gångproblem och en del andra åkommor så var det tidvis rena helvetet. Främmande människor sprang ut och in, vikarier på vikarier, slarviga, otrevliga, stressade och många gjorde inte det som skulle göras. Jag och min syster har suttit i möte efter möte men det blev aldrig någon bättring. En tillvaro som jag inte skulle önska någon och inte mycket till livskvalitet.

    Tyvärr föll min mamma och blev sämre på korttidsboendet så hon aldrig få något permanent boende. Den enkla sanningen är att man som anhörig får stå på sig hela tiden och strida för livskvalitet. I alla fall fungerar det så i Malmö.

    Hoppas det ordnar sig på bästa vis för din mamma.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s