Ibland får jag för mig att jag är på

flykt genom tiden, dagarna drar mig med sig i en hastighet jag omöjligt kan vänja mig vid. Det händer mycket i mitt liv fast jag till synes går här hemma i snigeltakt.

Igår trasslade jag till det för mig vilket blev Bingo trots allt. En vän var på väg till mig och jag ringer henne för att be om en sak, letar upp hennes mobilnummer i min telefonbok och ringer upp henne. En man svarar Gösta och jag blir så paff att jag ber om ursäkt att jag har ringt fel och lägger på.
Samtidigt inser jag vem jag har ringt till, en riktigt gammal god vän till maken och mig, som vi inte haft kontakt med på många år. Jag ringer upp igen, många signaler utan svar, han ser ju att det är den där galna felringande kärringen. Jag hamnar i röstbrevlådan, heter det så? Talar om att det är jag som ringer igen och hur fel allt blev.
Då ringer han upp och så vi pratar, han i Frankrike, Provence och jag här hemma i snöflingornas just nu gråa land. Så han hade gått i pension och flyttat dit, underbart. Så nu är han bjuden till oss och vi till honom. Allt bara för att jag hade klämt ihop hans mobilnummer tätt intill min väninnas namn.

En fd arbetskompis ringer mig i djup nöd, hon har drabbats av samma njursjukdom som jag lider av. Jag blev så beklämd över hur deprimerad och ensam hon kände sig. Tänk er själva att hamna i en ökande njursvikt, rädd och utlämnad med en make som inte bryr sig och ingen i omgivningen som vet om det och där till till åren kommen och med en bottendålig njurläkare.

Jag har nu letat fram två namnförslag på nya läkare som hon kan byta till. Det får inte gå till så här när vi drabbas av sjukdom som faktiskt är väldigt alvarlig. Man behöver både medicinskt stöd och rent mänskligt. Bli sedd och lyssnad på, hur jävla svårt kan det vara att vara läkare och medmänniska?

Mamma förflyttades till ett rehab som är ypperligt både i sitt arbete med att träna henne och i sin omsorg om henne. Hon trivs och har börjat äta igen, tro sjutton det, de har eget kök med kockar som kan sin sak. När företag är i privat äga och sköts så kan det inte bli bättre.

Efter påsk ska vi träffa folk från kommunen och skriva papper på förflyttning av mamma till ett permanent boende. Vi har pratat mamma och jag om vad som är bäst för henne, att bo hemma skrämmer skiten ur oss båda, så hon vill skriva på för en flytt till gruppboende eller vad det nu kallas. Jag är sååå tacksam att mamma förstår att hon inte kan flytta hem igen.

Vi hälsar på så ofta vi kan och jag vill verkligen det, men min ork fladdrar omkring och är ibland hopplös att få tag i fast vi åker likväl och hälsar på. Hon längtar så fruktansvärt efter mig hela tiden, gråter av lättnad när jag dyker upp. Det är tungt på så vis, det här att bli mamma till sin mamma.Jag blir rörd långt in i själen av att hon min kraftfulla mamma nu är så beroende av personal och mig.

Att vara hon, medveten om hur livet har vänt till det sämre. Att inte kunna ringa själv, sätta sig upp, rulla iväg rullstolen utan sitta där de sätter dig. Inte kunna hämta något, se på TV, läsa, gå på toa, ha blöjor, vara förlamad i hela ena hela sidan.

3 thoughts on “Ibland får jag för mig att jag är på

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s