Så sitter jag då äntligen på

altanen som en polare till Star Wars polaren han den svarta otäckingen. I en solstol med en fäll, svart jacka, svart kofta och svart var filten jag drog runt benen, jackans huva uppdragen, inte mår jag bra. Öronen gör mig galen de värker från och till, har stoppat i mig Tavegyl som sväller av och sprayar kortison i näsan. Runt om mig leker barn och vuxna krattar gamla löv i solen och jag sitter som en betraktare och känner mig så ynklig. Jag vill så gärna vara en sån där vuxen som tar ansvar för trädgården efter vintern, se så där nyttig och effektiv ut.
Att jag borde så mycket mest hela tiden, så där som förr.

I min egen frånvarande familj händer det saker, saker som pockar på uppmärksamhet. Nyheter som borde göra mig glad, men jag känner mig som en som varken kan ta in eller framförallt bara ser det som inte är bra. Det är så jobbigt att inte visa vad jag känner och varför jag känner så. Mammor ska med åren mest hålla käften och finnas där, ställa upp när behovet plötsligt finns.
Verkar som om jag mest har skyldigheter när det kommer till familjen och hur fan jag än gör blir det fel. Fast det inte är mitt fel alls säger en i familjen när en annat tycker jag har mest skyldigheter. Mest vill jag gråta och gå åt andra hållet, gå ifrån mot något mer lättsmält, något omfamnande kärleksfull utan krav.

Jag vill bara bli lämnad ifred, förstår inte riktigt hur det har blivit så här. Något slags beslut måste jag värka fram, fast jag bara vill vara ifred.
Blir de någonsin vuxna nog utan att bry sig om vad jag tycker och tänker? Självständiga utan spänningen mellan våra ord och tankar, orden som målsökande robotar söker sitt mål att förgöra. Orden och handlingarna som inte var ment att förgöra eller utlösa ilskan, avundet, svartsjukan.

Ibland vill jag bara försvinna i ett svart hål, lämna dem att kriga med varandra utan mig som nav att ösa ur sig på, att stångas mot. Jag vill inte vara den där flytbojen längre, den som guppar och dyker ner och upp efter dyningarna.
Jag vill vara jag utan ständiga krav på att tillfredställa andras tankar om hur det borde vara.

Jag vill vara …

6 thoughts on “Så sitter jag då äntligen på

  1. beskrivarblogg skriver:

    Vännen – själv tycker jag inte jag gör annat än lagar mat, hela helgen – det gör jag, och jag väljer att göra det, men blir ändå trött – vi är bara fyra här, men ändå tycker jag det är för mycket – har nog vant mig av att vara del i en familj, när jag annars för det mesta bor ensam… Och så är det vår sons födelsedag idag, vår döde sons – spelar nog också in och gör mig ledsen – kramar till dig, ta igen dig, beskydda dig på något sätt för alla som suger din energi ur dig, du behöver den själv – håll dig till de som ger dig energi i stället, de finns där också, säkert nära dig!

    • livsglimtar skriver:

      Ja, håller mig undan och går ner i varv. Så tråkigt med din son, det finns alltid andra som har andra plågor att dras med, större än mina. Ungefär som min mamma alltid sa när jag var liten och sjuk, det finns alltid de som har det värre.
      Men ibland rinner min skål över och jag låter den göra det här inne, delar med mig. 🙂
      Kram

  2. surridurr skriver:

    Ja ibland får det rinna över i skålen. Är det inte en bra idé att samla hela familjen på släktmiddag. Under lättsamma former förklarar du under middagen hur din situation är. Någon dag/helg ute på landet när det inte är massor som måste göras och då du mår bättre kan du kanske be att få låna dina barnbarn. Då visar du också att du ställer upp efter förmåga. Dina barn är vuxna och måste inse att dom är VUXNA. Dom kan inte förvänta sig att ni som föräldrar ska stå för markservicen. Minns inte hur gamla dina barnbarn är, men någ gång kan ni låna barnbarn för att gå på barnbio. Eller ta en lunch eller fika på stan med dom. Men ni ska inte vara ständig marservicepersonal. Kram

    • livsglimtar skriver:

      Vi är ensamma på landet, situationen har mer uppstått via mobilkontakt. Förra helgen var äldsta barnbarnet med hit. Det går inte riktigt att skriva rent ut vad det handlar om, är mer mina känslor och tankar runt familjen och det som är svårt att få ordning på. Gränssättning, öppenhet för närhet, syskonavund som jag som förälder hamnar i på olika vis. Men du har helt rätt i att jag måste stå upp och inte bara säga ja, svårt när man vill mer än man orkar.
      Det är grannarna med gäster som krattar och deras barn som leker.
      Kram

    • surridurr skriver:

      Tråkigt med syskonavundsjuka. Men dom är som sagt vuxna, måste kunna definiera vad de tycker är orättvist OCH lyssna på vad ni som föräldrar orkar med. Du måste stå för och berätta att du vill så mycket, men du är inte mer än människa att kunna göra det du kan och mäktar med. Tror det är bra för barnen att inse att de kan inte bara fortsätta kräva, kräva och kräva. Nu är deras roll att göra umgänget mellan er och barnbarnen så enkelt som möjligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s