Från gårdagens strålande väder till dagens blåst och tveksamma solglimtar som nyss gick över i grått.
Verkar som om jag eller min kropp har lierat sig med vädrets tveksamheter, öronen värker från och till sedan en tid tillbaka och ryggen, delen där i slutet har fått mig att tvärnita i en nedåtgående rörelse många gånger den senaste tiden. Nu har den börjat väcka mig med sin värk och jag försöker hitta ett sätt att nonchalera värken, vrider mig än hit än dit, slutar med att jag kliver upp förbenat sur på ryggfan som den heter så dags.
Min efterlängtade påskhelg blir inte som jag önskade, tystnaden finns, fåglarna, min man, läsandet men kroppen tar för mycket uppmärksamhet från varandet med ont här och där, känner mig inte pigg alls. Två kvällar i rad har jag sagt ”Gnatt” till min man väldigt tidigt för att vara mig, ”jag mår inte bra” säger jag och lägger mig.
Jag brukar både trösta mig själv och andra med att allt går över, bara vänta tillräckligt länge så går det över. Så fort vardagen dyker upp kommer jag boka in mig hos både min husläkare och kotknackaren. Det här ska gå över …
Igår kväll såg vi fram emot filmen om hundraåringen, så besviken jag blev, så pass att jag gick och la mig mitt i och maken kom inte långt efter. Tack och lov att jag hade läst boken, den var underhållning på bra nivå med många naturliga skratt, filmen var som att trampa i ett träsk, hände inte ett dugg som roade mig.
Idag vill jag bara sitta i soffan, sticka, glo på burken och läsa min bok, Ut ur mörkret en sann berättelse om Linda Cains liv. Sitta här och tycka lite synd om mig själv och min kropp medan maken sätter panel på väggen han satte upp igår i ungarnas sommarhus.
Eller rättare sagt vårt gästhus, det där med att inbilla sig att det är en hit att tänka på sina barn är en överskattad tanke. Inget blir som man har tänkt sig, lika bra att sluta tänka så mycket, bättre att vara mer realist. Min mamma sa en gång att ”det är inte fel att ha lite hälsosam distans till sina barn”. Trodde väl aldrig att jag skulle hålla med henne om det.
Livsglimtar 
Låter inget vidare. Hoppas på snar bättring. Ja med kroppen alltså och framförallt med relationerna. För mig är dt superviktigt med en nära relation med barn och barnbarn. Kramis
Att ha smärta, ja det kan ta död på vilket humör som helst. Som väl är så är jag ganska förskonade från det…
Jag hoppas du snart får hjälp och åter är med på banan…utan värken!
Precis du fattar min känsla, blir inte kul med sjukkänslan. Kram
Jag får väl skylla mig själv när jag tydligen skriver så otydligt, jag har en så nära kontakt med mina barn att luft behövs mellan oss. Luft behövs i alla relationer, och mina kontakter med barn och barnbarn är lika superviktiga för mig som dig, vilket det ser ut som du inte tror, jämfört med dig och dina barn. Eftersom vi har en levande relation, gnisslar de eller jag ibland, vilket är viktigt för att man ska ha en fortsatt bra kontakt. Jag orkar inte med att bara skriva om guld och gröna skogar i mina kontakter med andra, för det finns upp och nedgångar i det mesta i alla fall i mitt liv. Sen är skrivandet just nedtecknande av tankar, inte alla gånger glada tankar eller berättelser. För mig är ett levande skrivande att inte bara berätta om det trevliga i livet utan kanske periodvis mer om det jobbiga. Att bara berätta om det roliga skulle vara en förljugen historia från mig.
Sen kan man också se i mina rader att jag inte mår bra just nu och tänka att det också svärtar av sig på resten av mina tankar/mitt liv.
Knepigt det där hur man uttrycker sig i text, blir så svart eller vitt, gråzonerna ramlar lätt bort och då kan man ju tänka som du ”för mig är det superviktigt med nära relation med barn och barnbarn”. Vilket det självklart är även för mig, men med den parentesen att jag behöver distans mellan oss ibland för att kunna ta bra beslut. Det här med distans till sina barn borde alla ha en släng av även du. Mutter, mutter 🙂