just här en stund, lyfter blicken och ser fåglarna landa på fågelmatarna. Vi höjde upp dem i björkarna igår då rådjuren liksom lapar i sig fröna när matarna hänger i lämplig höjd för ett skrovmål.
Till min lycka har det lilla vi planterade i höstas vågat sig upp en bit i rabatterna. Äsch, rabatter är väl att ta i, med tiden ska nog denna helt obehandlade tomt inte behöva skämmas för sig. Denna vår hoppas jag få se Boernkrokus och Safflerhyaxinter, hoppas sa jag 🙂
Nu ska maken ner och sätta upp en skylt med ordet SLAM så han som tömmer det som ska tömmas efter vintern hittar rätt. Det här med SLAM fick mig att skratta hysteriskt när skylten kom hem i ett kuvert. Hur fan stavar de? Inte kan väl slam stavas så? 😉 Jo, tydligen. Jag läser som det står slam, uttalat med ett M och så garvar vi.
Efter denna helg borde jag spotta upp mig och ta tag i mitt ätande igen, men jag känner långt inne i mig att jag inte vill vara ”duktig”. Jag har ätit efter Lchf sedan i november och minus 5kg kan jag hurra för, men det är segt och jag hamnar i samma uttråkade fas som tidigare. De sk bröd som bakas i frånvaro av riktigt bröd smakar oftast bara äggigt och ägg äter man så det sprutar ur öronen och jag tänker för tusende gången att människan banne mig är en allätare, vad folk än säger och hittar på för dieter.
Så faller jag i sockerkoma till påsken, jag som kan räkna mig till de som ständigt belönar mig själv med en bulle/kaka/tårtbit en, vem sa en varför inte två, tre? Som en drog, beroendet av socker.
Tillbaka till allt det där jag borde med min kropp, framförallt ta tillbaka orken, ut och gå kärringskrälle, men flåsa på, vem bryr sig. Du är i ungdomens förlovade land, inte en käft kommer titta på dig när du flåsar fram. Visa lite jävlar anamma, ta soffpotatisen ur dig och gör något vettigt för dig själv.
Så här pratar jag med mig själv, utan att det någonsin hjälper. Tar mig i hampan och går ut, drabbas av allt en kan tänka sig av motstånd, yrsel, flås, förebud om svimning och så IBS på det, ilar hem och sitter på muggen med samma hopplösa känsla som har varit min följeslagare i allt för många år.
Det handlar inte längre om vilja, fast många tror så, speciellt de som är friska, de har alltid lösningar på sjukas problem. De vet minsann hur en äkta slöhög till soffpotatis ska komma igång. Ibland önskar jag att den där med alla lösningar fick skita på sig lite oftare när han tränade, att han fick sätta sig på varje bänk han såg för att orka ta sig till busshållplatsen. Bli lite sjuk helt enkelt, så han åtminstone vet vad han talar om, ger för råd.
Nu ska jag sätta fart på dagen, maken han ligger långt före mig i dagens duktighet. Redan har han tagit ner vinterbelysningen från staketet och granriset, nu klipper han ner Jasminbusken hör jag och jag borde en massa för att hålla samma duktighetstempo … vilket år som helst, vilket år som helst.
Livsglimtar 
Kom ihåg när jag åt LCHF och jag bara ville spy på ägg efter ett tag. Och broccoli. Jag förstår dig och brödet blir ju mer pannkaka än bröd.
Jag, som inte äter kött, tror oxå att vi är allätare. Kollade på Historieätarna igår, om 30-talet när folk levde mest på limpa och dom var ju osedvanligt friska. Jag tror mer att vi kan äta allt men halvera portionerna och röra på oss mer. Fast det är svårt när man älskar mat…
Jag älskar mat och tycker faktiskt om grönsaker på längden och bredden, mitt problem är ju det här med motion som bara blir pannkaka hela tiden.
I min familj har både min mamma och pappa varit enormt bra på att laga mat, de lagade mat från olika länder och jag minns speciellt julbordet där mamma varje år gjorde en maträtt från ett annat land, hon satte landets flagga i rätten.
De var duktiga på mat och njutare, pappa la ostar på elementet att mogna, det bara var så hemma hos oss. Kompisar som kom vid middagstid trodde vi skulle ha fest och gäster på middag. Det var fint dukat och mat serverades inte ur kastrullerna utan upplagt i skålar. Jag läste Bonniers stora kokbok som en roman under uppväxten, blev lika duktig som mina föräldrar, vilket jag nu har fört över till våra barn och för den delen till min man.
Sonens inlägg på Fb i helgen var en bild på grekiskt/turkiskt smörgåsbord som han hade gjort, med ett avbrott av att lägga sin son att sova eftermiddag.
Dottern har tagit efter mitt bakande och levererar det ena brödet efter det andra, i julklapp fick hon en rakbladstunn specialkniv av mig att snitta upp brödets yta med. Ska vi göra något i mat/bakväg så ska vi göra det ordentligt 🙂
Tänker på julen när jag beställde ett grishuvud för att få möjlighet att göra allt de förr gjorde av ett sånt. Det blev ett skrikande och hojtande när ungarna kom in i badrummet och grisen liggandes i en hink, stående i badkaret stirrade på dem.
Åhhh det finns så mycket matminnen i den här familjen, jag är både stolt och glad att jag har fört intresset vidare till nästa generation av allätare, ingen pjoskar med mat här inte, alla äter allt.
Glömde i min iver att skriva att Lchf är bra på många vis, men som du skriver tvi vale för broccoli, äggbröd och den förbannade bean som alla verkar kröna varenda maträtt med under jubel. Jag storknar ofta och tappar lusten att laga mat … det som är bäst är ju att jag känner mig så mätt, blir inget småätande. Mitt problem är att jag inte rör mig och så kommer det värsta jag älskar att läsa och äta på nätterna. Botten, så dåligt att göra så mot sig själv, jag har kommit på att det är som ett njutbart tvång 🙂 jag äter inga mängder utan det blir nog bara det där extra som lägger sig på vågen.
Jag har svårt för dieter. Det närmaste jag kommer är att plocka bort så mycket onödigt socker som möjligt. Det brukar räcka en bra bit. Jag motionerar mycket och förbränner de mesta kalorierna så.
Det är väl det som är problemet att jag inte motionerar och så äter jag medicin man inte blir smal av. Men bra där att plocka bort sockret. 🙂