Hur fjöligt lättad och glad blev jag inte när jag fick veta att mamma tills vidare får stanna kvar på det rehab hon nu är på och trivs så bra med.
Efter vårt möte med kommunens biståndshandläggare igår bestämdes att mamma självklart ska in på ett boende. Jag har inte ord för hur lättad jag kände mig, så jag har oroat mig för att de skulle köra hem henne och ha hemtjänst rännande ut och in dygnet runt.
Något så ohållbart att jag inte har ord för det, men all träning de har gjort för min mamma har inte förändrat någon av skadorna hon fick av blödningen, hon har bara lärt sig hålla balansen lite bättre när de sätter henne på sängkanten.
Så nu väntar vi på placering på ett permanent boende, det vi har valt kanske hon inte kommer in på direkt och bristen på boenden gör att hon kanske får bo på ett annat ställe tills vidare.
Min överhettade skalle går i spinn, det är så mycket som kommer framöver. Ett helt liv ska gås igenom, huset tömmas, tusen och en samtal ringas och abonnemang ska sägas upp.
Jag kommer göra allt som behövs för att genomföra detta, förr var jag fena på att ha många bollar i luften, nu hittar jag inte ens bollarna och hjärnan lägger av och kroppen hänger med.
Sen kommer jag sitta som ett flarn i ett hörn och bara stirra tomt ut i luften.
Livsglimtar 
Jag ser dig sitta som ett litet trött flarn i ett hörn småningom – skönt att det ändå verkar ordna sig för din mamma! Kram till dig
Det är obeskrivligt skönt.
Så skönt för din mamma att få stanna kvar på rehab. Hemtjänstens springande ut och in gör tyvärr ingen glad…
Man ska nog vara frisk för att orka med Hemtjänsten, det finns många som gör ett bra jobb men oftast blir det bara ett rännande utan vettigt mål.
Aha … mamma ska få ett boende. Blev orolig att hon hade gått bort. Men sådana här förändringar innebär också känslostormar, på ett annat sätt.
Minns det som väldigt uppslitande när jag var mitt uppe i det med min mamma, samtidigt som det var av nöden.
Lycka till med allt