Känns som att jag kastas mellan olika ytterligheter mest varje dag. Är man inte stark så blir livet lätt en gungbräda.
Maken hämtade mig på landet igår kväll och jag följde motvilligt med hem. Vi har så mycket kvar att röja i mammas hus, så sitta på landet och må bra ingår inte i mitt liv just nu. Vi siktar på att kunna lämna radhuset i slutet på juni, så det gäller att ligga i.
Hem kom vi sent och telefonen ringde 23.30 ingen vanlig ”prata i luren tid” precis.
Mamma ringde och var arg, förbannad direkt, för hon har ingen TV, hennes är för stor för hennes nya boende och vi ska köpa en mindre.
Allt är mitt fel i hennes frustration över sin situation, vem ska man få ösa ur sig till, vem ska ha sig en skopa med jämna mellanrum? Ska fan vara dotter, jag avgår på studs!
Finns det någon utgång?
Jävla snack om alla andra som har besök ofta, fast hon fick besök samma dag, tjat gnäll och gnat, stick och brinn i en annan buske, låt mig vara ifred.
Tjat om klockor i evighet, nu har vi satt upp en på väggen, hennes bror tog dit en till byrån efter tjat, tjat, tjat om en armbandsklocka, letar vi upp i röran i radhuset, hämtar den.
Kan hon klockan? Nej, men tjata om allt det kan hon.
Samma med radion och CD skivorna med musiken, allt finns där efter tjat, men hon kommer inte ihåg det och gör hon det kommer hon inte ihåg hur man gör.
Hon ringer mig säger hon, massor av gånger, säkert lika många gånger som jag ringer henne, men på rummet är hon inte.
Men ”jag svarar inte” vilket hon då menar att jag inte vill svara. Att jag har varit på landet och inte kan svara i telefonen hemma lämar hon i vilket hörn som helst. Att jag ringde henne igår kväll minns hon inte, var är personalutgången till denna dygnet runt tjänst med bara bara skyldigheter?
Vi har släpat dit än det ena än det andra för att inte tala om alla samtal, sägas upp, gamla försäkringar, nya försäkringar, skatten, räkningar, färdtjänst, mediciner, lämna åter larmprylar, nycklar hit och dit, visning av röriga radhuset till blivande hyresgäster, köpa Tv, köpa ny telefon, ringa Telia, ringa Telia, säga upp bredband och Tv, solglasögon, solhatt, sandaler tjat, tjat hämtar lämnar, fel på sandalerna, vingliga, köpa nya modell pråmar, detta bara ett axplock och jag är nermald av stressen som skapas i mig.
Avundas folk som aldrig bryr sig, där allt flyter av som vatten på en gås.
Redan imorse ringde hon från kommunen om visningen av radhuset och sen fick jag ringa och göra en deal med killen som skulle visa det då han behöver nycklarna för att kunna komma in. Suck!
Nu ringer den ena som ska se på lägenheten till mig, vad i hela friden har jag med det att göra? Har ju redan gjort upp med den som ska visa lägenheten. Lite mer stress …
Livsglimtar 
Jag tycker att du ska sätta upp gränser för din mamma. Det verkar som hon är missnöjd vad du än gör så då kan d lika gärna ägna en rimlig tid åt henne
Inser (förstår kanske inte, har inte egen erfarenhet av din situation) att det blir för mycket, och att du önskar att det funnes en stopp-knapp. Det gör det inte, inte utanför dig själv. Det är bara du som kan prata med dig och försöka låta något rinna av dig utan att gå i taket. Det är bara du som kan hantera det som blir så stressigt, säga nej, en gång till, och en till. Kramar och önskningar om kraft och styrka, och lite kärlek också, även till din tjatiga och glömska, ledsna mamma!
Det svåra är att jag så väl förstår min mammas frustration, sitta där i rullstol och vara totalt beroende för allt hon vill göra. Jag känner med hela mig med henne, men det blir för tungt för mig med det liv jag själv har att orka allt omkring henne, jag har ju inget att välja på. Hur jag än mår ska jag stå där och fixa allt, hon är medveten om att det är ett stort lass jag drar och jag kan dra, drog lasset tillsammans med min man när min syster dog och kommer dra det hela tills det är gjort även denna gång. Lasset är en sak det blir jobbigt när hon tjatar och att hon inte har kvar minnet i nuet, jo hon vet vem som var där igår och hälsade på men hon förstår inte att jag inte kan knäppa med fingrarna och så är allt på plats. Vi har flängt till henne 2-4 gånger i veckan sedan 5 februari när hon insjuknade, sista två veckorna besökt henne 1-2 gånger och jag har sagt att jag inte orkar.
Snart är huset rensat och återlämnat, ”bara” en månad kvar, sen kommer jag må bättre.
Mamma frågade igår i telefon om jag var arg på henne och jag svarade att osams har vi varit förr, allt går över. ”Lilla mamma jag älskar dig”. Fy så tråkigt att hon skulle hamna så här, så mycket känslor som flödar.
Kram till dig i ditt tunga.
❤ BamseKram
Så grymt det kan bli. Just att du förstår hennes frustration kan göra det känslomässigt jobbigare för dig.
Jag frågade en gång min chef hur hon stod ut i en pressad situation: ”Jag går in bakom dörren o kräks ibland, sen på’t igen!” På samma sätt tror jag det kan vara bra för dig att vara förbannad ett tag, ex vis här. 😉
Nån gång går det över.
PS: Gillade uttrycket ”Stick och brinn i en annan buske”.
Du förstår hur jag använder min blogg, utlopp för det livet bjuder. Många gånger mår jag bra så fort jag har fått ur mig skräpet, inte alla som förstår det.
För mig som vill skriva, vara så sann det bara går, är det så här jag uttrycker mitt känsloliv i det skrivna ordet.
Öppet javisst, men det finns mängder kvar som jag aldrig skriver om. Tror att de flesta av oss har mängder vi kan dela med oss av utan att kränka sin omgivning.
Jag valde anonyma Livsglimtar för att kunna känna mig lite mer fri, men tänker mig väl för likväl. Nu kan ju anonymitet i sig ifrågasättas, inte svårt att få tag i någon om man vill.
Och nu undrar jag om du kan tala om för mig varför jag gled in i detta ämne? Typiskt mig det bara flödar iväg.
Precis som du skriver blir jag frustrerad över mammas handikapp, inte bara till det fysiska sittande i rullstol utan också det som saknas i kopplingar till hjärnan. Ena stunden helt med och intakt minne och sen vips kaos. Var när hur lever sitt eget liv.
It takes one to know one – är likadan, både med skrivandet och ”stenen i skon”: Antingen ut med det = borta, eller så låter man det ligga kvar =skav. Så tycker jag. 🙂
Kan bara hålla med! Kram
Ja du…. inte någon smidig situation du har… skönt för dig att skriva av dig i alla fall. Det är inte lätt när man hamnar i din sits. Men hon minns ditt telefonnummer i alla fall?? Grymt att stå bredvid och sedan få så mycket skäll… man tar åt sig, känner sig otillräcklig. Så är det bara. Likadan jag. Mina fjädrar är nog oljeindränkta och suger åt sig allt..
Vi har idag hämtat det vi kunde av det som var kvar i gammelfasters lägenhet och hade jag inte ringt den sega juristen igår hade allt gått till Gengåvan i morgon, han hade inte hört av sig som han lovat. SÅ skönt att bli av med honom som ett stort irritationsmoment kan jag säga.
Sköt om dig! Kram