Kärleken till livet i det lilla

Snart måste jag ta tag i dagen och göra mig iordning, fotvård på gång och tänker att det är typiskt att jag måste ut denna grå regniga dag.
Samtidigt är jag glad att det regnar, hoppas det gör det på landet så vår gräsmatta får en redig omgång.

Ännu fler Ikeakassar i extrarummet med kläder och annat från mammas hus. Jag måste gå igenom och sortera ut ”vinteraktiga kläder”, ska skaffa klädpåsar som jag kan hänga in kläderna i, tvätta och märka upp dem, det finns ett källarförråd på mammas boende där vi ska hänga in kläderna.

Så ringer mamma och vi har ett långt och himla bra samtal där hon frågar hur jag mådde efter det där sena samtalet. Vi konstaterade att vi båda mådde dåligt och så pratade vi om döden. Hennes starka känsla av att det inte var bra att överleva med alla dessa skador.
Jag har själv varit så pass sjuk att jag förstår med hela mig hur hon känner. Men så pratar jag om alla de där små stunderna av kärlek som finns i vår tillvaro i det lilla. Stunderna som gör att man vill vara med en stund till, leva vidare trots allt, fast man vet att det kommer ännu en svacka framöver att ta sig över och förbi.

Hon berättar att hon har haft besök av en asylsökande Syrisk familj som hon tidigare bott granne med. Fantastisk familj, där barnen tyckte att min mamma var som deras mormor.
Mamman lagade mat och bakade, kom klivande med brickan full till min mamma som själv köpte saker till deras barn och bjöd på svensk mat. Denna så välkomna syriska familj där föräldrarna pluggar svenska och gör allt som behövs för att hitta sin plats i vårt samhälle.
Klart de har undrat vart hon tog vägen, nu steg de plötsligt in i mammas rum på besök och mamma blev så glad att hon grät.

Själv blir jag rörd när hon berättar att de sökte upp henne.
Kärleken, det är kärleken som hälsar på säger jag och det är dessa stunder vi alla lever för.