Vissa morgnar är så

tysta att jag bara lyssnar på tystnaden tillsammans med en och annan skrattmås och tärna som seglar förbi mitt fönster.
Avsaknaden av ljud från staden som jag betraktar känns märklig, något enstaka ljud vibrerar in i mina öron, men mest är det fridfullt med blank sjö, blå himmel och sol.

Denna dag ska jag bara vara, hämta kraft till morgondagen då mycket ska avslutas i mammas lägenhet.
Jag erkänner att den här jagande stressen, allt som skulle ringas, fixas, släpas än hit än dit har fått mig att må dåligt.
Jag har helt enkelt redan tidigare blivit mentalt skör av allt livet utsatt mig för.

Stress är nog det jag klarar sämst av allt i tillvaron, det blir som ett inre durrande och då mår jag inte bra och får den där underliga känslan av att vara ut och invänd.
Med insidan utanför får jag inget gjort och måste gå ner i varv vilket oftast inte går då jag är mitt i ”ta hand om situationen” då finns bara ett sätt och det är att ta en lugnande tablett.

Inte ofta, men några gånger sedan mamma blev sjuk 5 februari och varje tablett har varit en välsignelse att ta, att ge sig själv tillåtelse att balanseras upp igen, gå ner i varv. Visst är det märkligt att intagandet av en av marknadens svagaste lugnande tablett inte tas lättvindigt.

Allt annat slukar vi utan minsta tanke, alla värklindrande tabletter … tänker du, ”äähh väntar nog några dar, migränen går väl över”? Inte sjutton gör vi så, in med lindring här och nu, men om nerverna dallrar då ska man tänka på att det är något speciellt med tabletten. Så man inte blir tillvand, nog är det bra att inte bli beroende, men det är det ingen risk att jag blir, en karta tabletter räcker många år och är tänkta till tillfällen som när min hund fick ”gå” med veterinärens hjälp, begravningar, akuten ringer och antyder min mamma kanske tackar för sig och går.
Det är då jag tar fram den lilla kartan, pillar ut ett litet lugnande, det är då jag behöver allt stöd i välden för att orka klara mig igenom något som är viktigt för mig att klara av.

Lagom till semestern kommer dessa fem månader att lägga sig ner i flyttdammet och begravas för gott.
Min mamma ringer mig på kvällarna och är så lycklig över sitt boende, jag kan inte ha det bättre säger hon, vilket får mig att må bra.
Mitt i allt har jag sagt till henne att hon gled in där på en räkmacka och efter besök av tandhygienisten, tandläkaren, optikern och frissan så har allt vi har funderat på hur vi ska lösa, just löst sig på boendet. Mamma pratar själv om räkmackan hon flyger runt på.

Att hon sen har massor av vänner som hälsar på gör inte bara mamma gott, det gör även mig gott som kan slappna av. Sex besökte henne förra veckan och personalen förundras över hur mycket vänner hon har.
På onsdag är vi alla anhöriga bjudna på fest på boendet, middag kl 17.00 och vi kommer med våra barn och barnbarn.

Mamma har till och med hittat en vän hon stormtrivs med, den kvinnans barn är lika lyckliga över min mamma som vi är över deras mamma. Att våra mammor kan umgås i en värld av svårt sjuka som inte kan kommunicera som oss andra, är ju bara för underbart.

Nu ska dagen tas tag i och jag ska glida runt i mest ingenting, sätta en bröddeg, tvätta lite och läsa mycket har precis börjat på, Himlen finns på riktigt av pastor Todd Burpo. Tja, vet inte än om jag är så imponerad som min väninna var som lånade mig boken, lättläst om inte annat, började igår och slutar säkert idag.