Tankar om midsommar

I vårt normalt tysta stugområde surrar det av röster, skratt och skrän, det tävlas i ett stort pojkgäng och gapflabben ekar triumferande över nejden.
Närmsta grannarna har mer ”normalt” umgänge med lugnare röster och skratt.
Nyss gick maken med son, sonhustru och min älskade 7-åring ut för att köra ett sent krocketrace, lillskrutten somnade som en stock efter en lång dag med typiskt midsommarfirande. Matjessill och matjestårta på kavring, kokt korv till ungarna och jordgubbstårta till kaffet, middagen blev grillat med en toppenmarinad med rödvin.
Idag fick jag för första gången kontakt med lillskrutten, oftast har han lämnats in till oss vid middagstid, trött och alltid gråtande och skrikande efter ”Pappa dä” vilket han upprepar med stora tårar rullande. Herregud, inte är det kul och jag har nog kallat honom för gaphalsen. Sen övriga möten är han en solig farfarsgris så jag har inte brytt mig så mycket, tänkt att vår kontakt kommer när det är dags.

Idag har vi hittat varandra, jag har hämtat mängder av bilder på alla djur han gillar på paddan och sen har vi nöffat, hånkat, bäääat, gnäggat och haft oss. Vi har pratat och pekat på näsor, öron, munnar och allt som tänkas kan. Helt underbart att ha de lilla plutten i famnen, lugn och glad. Han och jag har sökt varandras blick under dagen och bekräftat varandra med nyfiken glädje.

Nu är jag ett vakande öra till lillskrutten som sover i nya huset, de har en liten apparat som lyssnar av om han piper det minsta.
När vi skulle testa den skrattade vi ihjäl oss åt ungarnas mamma. Sonen sa, gå ner i huset med apparaten på och gör ljud, prata så vi hör om den funkar.
Efter en stund satte hon igång med pip och hej, hallå, Hallååå?

Hon slutade inte och vi skrattade så vi höll på att dö, konstaterande att hon tror att det fungerar som en Walkie talkie.

Snart tänker jag borsta tänderna, ta med mig avlyssningsapparaten och krypa ner i sängen, läser slutet på en deckare.
Midsommar, en så trevlig dag och kväll med familjen, synd bara med alla fyllevrålen som fyller kvällen gråa sista skymning.

Tycker jag har blivit så orolig och faktiskt ”rädd” för alla avarter folk känner ett tvång att spela upp våra större helger. Gillar det som är typiskt för oss svenskar, vår matjessill, lilla nubben som i år blev en ny variant med smak av körsbär och vinbär, riktigt god. Själva lekandet och skrattandet, sångerna, blommorna under kudden, ljuset, men gud så jag kan vara utan allt supande, knarkandet och osämjan det ofta skapar.

Lite för ofta känner jag mig som om jag borde bo i skogen långt från allt det här som surrar och skränar runt om just nu.
Är det åldern eller är det mig det är fel på? Folk ”roar” sig och jag längtar bara tills tjejerna slutar yla och killarna slutar låta som grottfolk.

Fan att jag inte kan skriva något glatt …

10 thoughts on “Tankar om midsommar

  1. surridurr skriver:

    Men åh sådan underbar ”farmortid” för dig och barnbarnet. När kontakten väl är knuten så sitter den där för evigt!
    Vi hade också ett par babywatchar eller vad de kallades. Ofta sov fler barnbarn över då de var små så det behövdes en till varje gästrum. Vi bodde så glest, så grannarna såg vi inte och hörde dem väldigt sällan. Men någon gång ibland som t ex midsommar kunde vi höra glada skratt och rop liksom jag tror de hörde detsamma från oss. Och det var bara trevligt.
    Men en gång var visst en son hos en granne som bodde snäppet längre bort ensam hemma och hade fest. Kanske vi 02-03-tiden höll de fortfarande på. Och då i fyllan och villan fick de för sig att turas om att köra deras trädgårdstrakor under mycket stojande utomhus. Man kan undra varför de överhuvudtaget hade en trädgårdstraktor till sin lilla tomt. Hade varit mer befogat till vår, eller grannen mellan oss tomt. Så de nöjde sig inte med att köra på sin lilla tomt utan under vrålande körde de som bara den på grannens tomt. Mr X blev lite förbaskad över att de stojade och körde på grannens tomt, så han gick ut. När grabbarna var på grusvägen på väg upp till oss mötte de mr X. Som inte sa något, bara iakttog, och grabbarna vände direkt. Och sedan blev det tyst! Inne på vår grusväg fanns bara tre villor (vi sist), stora tomter (åtminstone för oss och närmaste grannen), avskilt och lugnt läge. Så det här var en enda händelse under alla åren vi bodde där

  2. livsglimtar skriver:

    Här bor vi rätt så tätt men oftast är det bara vi och de åretruntboende som är här, världens lugnaste ställe. Jag har ingen aning om var det var för gäng som plötsligt dök upp hos grannen idag. Där brukar oftast vara tom och tyst.
    Men de verkar ha kroknat nu och jag har stängt fönstret och dragit upp myggnätet, myggen, de var många och stora sa mina krocketspelare. Gnatt på er alla! Kram

    • livsglimtar skriver:

      Det här med hänsyn till sina grannar var en uppfostringssak när jag växte upp. Vi bodde i ett hyreshus med marmortrappor och som ni nog minns var det träskor vi hade på fötterna vid den tiden. Högst upp bodde vi och det var bara att ta av sig träskorna när vi skulle ut tidigt på morgonen, så är jag fostrad. Inte fick vi heller gapa på gården om vi gick ut tidigt.

      Att sitta ute hela dagen och natten och föra ett jävla liv finns inte på kartan, våra närmaste grannar är mer som oss som tur är. De har barn både yngre och äldre, de umgås, grillar, pratar, skrattar, leker och stojar, men normalt som vi andra normala.

      Skönt att jag inte är ensam om att tycka att vissa för mer oväsen än man har rätt till. Gänget igår vilka de nu var är mellan 18-25 värsta egoåldern.

      Idag solsken, maken sitter på altan med resten av familjen, själv är jag inne och vill ”bara vara” som nyvaken, vilket de vet och tar hänsyn till. Min son är likadan, men är man mitt i familjeliv med 2-åring och 7-åring och nästa i fruns mage så får man ta skeden i vacker hand. Tids nog kan han vara ifred som nyvaken, finns en tid för allt.
      Soliga kramar från Roslagen till er alla!

  3. MarveW skriver:

    Fint med kontakt med den lille! Något att bygga vidare på.

    Har ett fint minne av en sådan apparat där man kan höra barnet. Jag sov över hos min bor och hans familj och hade hela övervåningen för mig själv. På natten vaknade jag av mystiska ljud. Inte som inbrott, mer som spöken. Normalt sett tror jag inte på spöken men detta snusande och suckande gjorde mig öppen för det omöjliga. Så ett gallskrik och jag fattade att det var brorssonen jag lyssnat till via apparaten. Puh! Han är ju inte spöke och jag skrattade gott.

  4. lenaikista skriver:

    Den där kontakten man kan få med små barn är magisk, just för de inte fjäskar. Det går inte att få ett leende om de inte vill. Senaste gången vi var barnvakt till tvååringen blev han så uppspelt att han skrattade kiknande bara jag räknade till tio… Och vi med, förstås. 🙂

    Och: Allt fyllebrölbesläktat har jag avskytt långt innan jag blev så gammal som jag nu är.

    • livsglimtar skriver:

      Tänk så man kan skratta tillsammans med de små, äkta härliga skratt.
      7-åringen och jag skrattar också gott tillsammans, våra blickar, så där härligt förstående av vad vi tänker om situationen är underbara. Han tittar på mig om han vill ha något och jag bara nickar tillbaka, helt otrolig kontakt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s