Ungdom = alla möjligheter?

Ibland önskar jag att tiden gick att fånga mer än i nuet, varför inte bara kunna dra i en hängande tofs och vips kunde en minut i taget dras ut i någon slags slowmotion så att en naturlig förlängning kom till.

Undrar om vi alla tänker tillbaka på hur vi skulle ha gjort då när inget var omöjligt? Jag vill ju inte påstå att hjärnan går i spinn för ofta över sånt jag inte gjorde som ung, men ibland kommer tankarna och undrandet över varför jag inte passade på. Förstår man inte i sin ungdom att det är då man har alla möjligheter? Undrar det jag, och varför fanns det så många år utan intresse för att ta tex körkort?

Jo, jag hade sparat en del pengar till körkort, de låg intryckta i ett rör med badmintonbollar och varför låg de i det röret?

Sen fick vi vår dotter och jag var hemma längre än vanligt även för den tidens mammor och handen slank ofta in i badmintonröret och norpade en sedel, vi åt upp mitt körkort. Tiden bara gick, jag åkte buss, tåg och tunnelbana utan några som helst problem. Ännu har jag inget körkort, min mamma tog sitt som 50-åring, det gick men sjutton så hon fick kämpa. Vår son tog sitt och dottern efter studierna, det sista var jag så glad över. Hon slipper släpa som jag gjorde, hon tar sin bil och packar in ungen, vagnen och allt som hör till och kör iväg. Frihet tänker jag och tänker gör jag på alla långa solon jag hade kunnat sjunga i bilen om jag hade haft körkort. Alla jag kunde hälsa på nu när jag inte orkar som förr.

Ja, det ligger en sorts sorg över att inte ha den där friheten, när gamla gubbar och gummor kör förbi, körandes som krattor, ja, en del gör ju det redan som unga och inte går det över med åren, snarare tvärt om. Då kan jag känna ”fan också, jag kunde kört jag med”. Men idag finns ”ta körkort” inte minsta tanke på, nästa liv då ska jag köra allt som rullar i tidig ålder.

 

4 thoughts on “Ungdom = alla möjligheter?

    • livsglimtar skriver:

      Syrran min tågluffade med sin kille och jag flög dit jag skulle, jag har nog varit för bekväm för tågluffandet och ville veta var jag skulle sova kommande natt.

  1. Meggie skriver:

    Ja, det finns nog många som har en historia kring det här att ta körkort. Själv tog jag körkort samtidigt som min mamma, jag 19 och hon 50. Men för mamma var det inte helt lätt, hon kom aldrig över rädslan för att ge sig in i stockholmstrafiken. Så varje gång hon och pappa (som inte hade körkort) skulle åka till landet och behövde passera Stockholm fick jag rycka ut/in och transportera dem genom stan till Uppsala, sedan klarade hon resten av resan själv. 🙂
    Äldste sonen fick körkort i studentpresent, men kom aldrig till skott och i ett ögonblick av penningnöd sålde han det till sin yngre bror. Därefter levde han länge på flickvän med bil och körkort, som snällt körde honom till alla Hammarbys bortamatcher. När hennes bil så småningom tog slut köpte han henne en ny, och när sedan kärleken tog slut utmanade han henne på TP. Om han vann så skulle hon ändå fortsätta att köra honom till bortamatcherna (som den supporter hon var även hon var ändå skulle åka på). Naturligtvis vann hann!
    Till slut tog han sig ändå samman och skrev in sig på ett körskoleinternat och landade körkortet efter en vecka, 34 år gammal. Och hittills har det gått bra! 🙂

    • livsglimtar skriver:

      Jaha även din mamma väntade till 50-års åldern, min mamma körde nog överallt, men var inget vidare på att köra. Otroligt snällt av dig att köra dem till Uppsala varje gång ❤
      Men så rolig historia med din bror och hans tjej, det var väl för väl att tjejen blev befriad som chaufför till slut 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s